Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionBullitt



Proffsig uppvisning i stilfullhet av regissören Peter Yates, med en fåordig Steve McQueen i titelrollen som drivande polisinspektör i San Fransisco med dess hisnande spårvagnslandskap. Han har ansvaret att skydda ett stjärnvittne inför en uppmärksammad rättegång mot maffian, men tvingas genom oväntade händelser ut i jakt på sin skyddslings mördare, allt förevigat av William A. Fraker i ett läckert och överraskande modernt foto (med engagerad handkamera) samt ackompanjerat av suverän musik signerad Lalo Schifrin. Den klart Ennio Morricone-inspirerade ljudmattan platsar lätt bland aktuella produktioner av idag.

För att vara 1968 är Bullitt en skapelse som känns förvånansvärt fräsch och har åldrats med värdighet. Dess blandning av såväl klassisk snutfilm som actionrulle och en gnutta drama ses sällan såhär framgångsrikt nuförtiden, i ett utbud som alltmer särskiljer på genrer. Istället för enbart explosiva helikoptersekvenser i tunnlar eller löjeväckande smarta skurkar som genomför omöjliga brott (tänk Mission: Impossible eller Ocean’s Eleven) finns här en lyckad mix av autenticitet och spänning som få samtida regissörer och producenter vågar satsa på.

Många relativt nya filmer har dock klara influenser från Bullitt, exempelvis Al Pacino och Robert DeNiros uppgörelse på en flygplats i Heat som flirtar med en bland många imponerande sekvenser i denna film. En annan är en regelrätt genomhäftig biljakt med skrikande fälgar och rykande däck, vilken återkommer i var och varannan actionfilm idag men ofta med betydligt sämre resultat än här. Greppet att låta betraktaren se scenerna ur flera olika vinklar är väldigt snyggt och fungerar med avspänd elegans.

När det gäller persongalleriet finns en del kvar att önska bland skurkarna, som är väl anonyma men inte utan anledning: de senaste decenniernas filmiska utforskande av den mörka sidan hos människan, med intressanta och skrämmande ondskefulla personporträtt som exempelvis det av Kevin Spacey i Seven, förekom nästan inte alls under den för Bullitt aktuella tiden. Bovar och banditer gavs sällan mer utrymme än såhär och är ursäktade. Däremot finns några väl utmejslade personligheter att representera de olika grenarna av rättsväsendet, inom vilket en fasad av tradition och regelupprätthållande kontrasterar mot okonventionella metoder och insider-jobb.

Här finns också en härlig tro hos filmteamet på att långa, tysta sekvenser där endast detaljerna talar skall intressera betraktaren. Således skäms vi bort med intima ögonblick med huvudpersonen och de närmaste i hans omgivning; blickar, outtalade meningar och utblommade känsloregister kan anas på ett nästan nonchalant men väldigt skickligt vis. Det är som om attityden gentemot publiken är lika tuff och oberörd som människorna bakom de rökiga glasen och under den välskräddade trenchcoaten.

Bullitt är en film som med ett minimum av våld och ett maximum av cool personifierar en era och samtidigt utmanar nutiden att anstränga sig lite mer vid tillkomsten av besläktade produktioner. Sevärd för alla som vill varva dagens utbud med konstverk från en period då kodordet för filmskapande stavades ”klass.”