RecensionDonnie Darko
I en intervju sade regissören och manusförfattaren Richard Kelly att en del scener i Donnie Darko inte har något med handlingen och vad den egentligen berättar att göra. Och på precis samma sätt som jag tror människor väver in mer saker i Lynch filmer än han kanske själv ens tänkte på ger publiken mer liv åt Donnie Darko än vad den egentligen innehåller. Det är alltid intressant med manusförfattare/regissörer som kan plantera in små saker i sina filmer och lyckas väcka frågor som inte har svar. Men det är få som lyckas riktigt bra. Jag måste påstå att Donnie Darko blir en såpass bra film för att den känns så ärlig mot sig själv hela tiden både berättarmässigt och stilmässigt. Richard Kelly vet vilken film han vill göra och därmed blir man inte lurad av den.
Donnie (Jake Gyllenhaal) är en tonåring som har en stor kanin som låtsaskompis. Han går i sömnen, träffar en psykolog och ser på världen med lite annorlunda ögon än de flesta. En natt ramlar en flygplansmotor ner i hans rum men eftersom han har gått i sömnen och vaknat upp någon helt annanstans klarar han sig. Av sin låtsaskompis kaningen ges Donnie ett uppdrag och en nedräkning startar. Under hela filmen vilar det en mörk kuslig underliggande känsla som jag tror tilltalar många bara den, däribland mig. Jag fångas av den lite läskiga atmosfären och dras med. Karaktärer och scener känns som om de smälter samman, filmen rullar vidare mot en avslutning som tycks oundviklig. Jag försöker att inte väva in för mycket egna slutsatser i filmen men det blir onekligen så ändå att man sitter där och funderar och försöker koppla ihop små trådar och det är där någonstans jag inser hur mycket Donnie Darko är förutom sin film i sig.
Jake Gyllenhaal lyckas hela vägen precis som det andra; fotot, musiken, stämningen... Det är inte ofta det sitter lika bra som i Donnie Darko. Det är nästan, men bara nästan, så att man ibland överger sin tanke om hur ett dåligt manus inte kan döljas av vare sig snygga effekter eller bländande foto - men Donnie Darkos berättelse är inte den minsta dålig även om jag ibland kan känna att jag tycker om filmen lite mer just på bara sin stil i sig. Just när man kanar över på High School-stilen och dagen ljusnar och det är dialog om allt det filmen inrymmer lyckas ändå något sorts hotfullt, mystiskt, lite hemskt eka kvar för att man sedan bjuds på just de scenerna igen. I många filmer stör jag mig på icke-originalmusik eftersom de då bygger mycket på att man gillar just låten och höjer känslorna i mitt tycke lite billigt men i Donnie Darkos värld flyter de ihop snyggt, drömlikt. Fram mot slutet och när det är en galen värld är det nästan läskigt perfekt.
Många filmer bygger på just att regissören har ett sådant intimt förhållande till sitt verk. Man kan tycka vad man vill om exempelvis M. Night Shyamalan och hans Unbreakable, Signs och The Village som filmer, men det går inte att komma ifrån att de känns väldigt mycket Han som filmskapare. Men kan älska Twin Peaks och Mullholland Drive bara för att det är Lynch för det går inte att komma ifrån att de filmer han regisserar får sin alldeles egna känsla. Jag håller fast vid att manuset och berättelsen alltid är det allra viktigaste men ibland kan hur den läggs fram också vara avgörande. Så även om Richard Kelly säger att han skrev en massa bara för att det var \"häftigt\" - och det är et sådant sätt jag inte riktigt gillar eftersom man då klär filmen och sedan finns det ändå alltid människor som påstår att de löst varför det är med trots att det egentligen inte finns något svar - passar det ändå in och gör väldigt Donnie Darko minnesvärd.
