Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionDrakarnas rike



När jag valde att se Drakarnas rike, gjorde jag det med förhoppningen att få se lite hjärndöd, men häftig, popcornaktion. Det var kanske just det jag fick, men det måste betyda att jag inte gillar actionfilmer. För när slagsmålen känns löjliga och historien är så tunn att den skulle förbjudas som kläder på en nattklubb, är det inte så häftigt längre.

Filmen utspelar sig några år fram i tiden. Drakar har tagit över världen och bränner allt i sin väg för att sedan äta askan. Odjuren väcktes vid en borrning under London och har isolerat de få överlevande människorna i små kolonier runt om i världen. Quinn är ledaren i en av dessa. Mycket snart förstår man att han var ”pojken som överlevde” när drakarna först väcktes, vilket ger honom en speciell relation till dem. Kolonin slits av inre stridigheter när amerikaner plötsligt dyker upp i stridsvagnar och helikoptrar.

Visserligen kanske jag har svårare att ryckas med i känslostormar än vissa andra, men den här filmen tror jag att få kan leva sig in i. Det var dramatiskt, mycket dramatiskt. Musiken spelade häftigt och dånande, himlen var mörk och djupa platityder sades. Övertydligheten var bedövande.

Ett spår som kunde ha blivit intressant var konflikten mellan amerikanen van Zan och Quinn. Den skulle antagligen symbolisera motsättningarna mellan Europa och Förenta Staterna, men dialogen mellan de båda var så platt, att det hade varit bättre utan försöket att få in den politiska vinklingen. Det var två stereotyper man mötte, inte individer med något intressant att säga. Det samma gäller de övriga rollfigurerna. Detta gör att jag inte kan säga något om skådespelarnas prestationer, eftersom jag har svårt att veta om de kunde ha gjort något mer av de arma rollerna.

Ytterligare en sak som drar ner filmen är alla logiska luckor. Bara en icke trovärdig sak förstör inte en film, men när otroligheterna radas upp en efter en håller det inte längre. Mitt minne rymmer inte alla, så jag nöjer mig med att nämna två. Hur kan aska vara att föredra framför färsk mat; praktiskt taget all energi har ju frigjorts vid förbränningen? Och hur kunde drakarna falla i dvala i stället för att dö ut; inte hade väl evolutionen haft möjlighet att gynna den egenskapen?

Allt var dock inte uselt. Ett roligt skådespel av Star Wars värmde i det övriga mörkret. Och strax före ”den slutgiltiga striden” kläcker Quinn en riktigt rolig kommentar. Tyvärr var den inte bättre än att den i en annan film knappt hade märkts, men nu lyste den upp i sörjan. Detta hjälper dock inte det faktum att jag har slösat bort en och en halv timme av mitt liv på denna film. Nästa gång jag går på bio ska jag lita på mina instinkter och inte på mina förhoppningar.