Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionThe Others



Alejandro Amenabar lyckas med denna psykologiska thriller skapa en originell modern spökhistoria med anor ur \"old school horror-berättande\".

Året är 1945. En kvinna lever i ett stort hus tillsammans med sina barn som är överkänsliga mot ljus. Det innebär dödliga konsekvenser om de utsätts för ljus. En dag har tjänstefolket försvunnit och hon annonserar efter ny personal...

Mest imponerad blev jag av Amenabars osvikliga förmåga att använda sig av en skickligt uppbyggd mis-en-scene. Nästan hela filmen utspelas inne i en gammal herrgård där en ensamstående mor (Nicole Kidman) försöker uppfostra och se efter sina två barn. Men något står inte rätt till med tillvaron i huset. Både den interiöra och exteriöra miljön är väl begränsad och används maximalt för att bygga upp rätt stämning och ge en isolerad, lätt klaustrofobisk känsla.
Det hela är mkt gastkramande (yes, där fick jag med det ordet i sitt rätta sammanhang) och \"goosebump\"-framkallande.

Genom begränsat bildutsnitt (som framför allt framhäver det okända: mörkret i rummet), kornigt foto, och sparsmakat med färger skapar Amenabar en suggestiv stämning med en närmast sakral underton. Den religiösa delen (starkt ifrågasättande) och filosofiska närvaron gör sig ofta påmind och den som söker en modern
skräckis med det senaste inom specialeffekter och makeup-teknik gör sig icke besvär.
Som yttre attribut använder sig Amenabar bl.a. av tjock dimma, ett väderförhållande som jag tycker kan vara mycket läskigt när det används på rätt sätt. (Ni som sett John Carpenters \"klassiker\" Dimman, The Fog, från 1980 vet vad jag åsyftar) I nutida skräckisar brukar man mest få se klena försök till \"dimstämning\" när man missbrukande plockar fram en trött rökmaskin för att uppnå önskad
effekt.

Detta verk är en psykologisk thriller gjord av en som kan sin filmhistoria och som behärskar personregi lika väl som den dramaturgiska biten och bildberättandets svårhanterliga konst.
Om Alejandro Amenabar fortsätter i samma stil utan allt för mycket grus i kameran kan han kanske en vacker dag (som denna) hyra parkeringsplats bredvid mer välkända genreöverskridande kollegor som Steven Soderbergh och Ang Lee.