Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionRobotar



I robotarnas värld skaffar man barn genom att beställa en byggsats. Sedan pular man ihop delarna, får sig en liten baby och år efter år byter man ut delarna så att barnet växer. Rodney Copperbottoms (Ewan McGregor) föräldrar är inte särskilt rika, vilket resulterar i att han får begagnade, vissa gånger för flickor, robotdelar. Lille Rodneys störste idol, förutom pappa, är uppfinnarbossen Bigweld (Mel Brooks) och pojken börjar tidigt arbeta på sina egna små idéer. Tiden går, Rodney tar studenten och efter ett missöde på pappas jobb bestämmer han sig för att åka till Robot City och söka lyckan i Mr. Bigwelds fabrik. Uppvuxen med en reklam som säger att uppfinnarbossens dörrar alltid står öppna, och att hans slogan är ”You can shine no matter what you're made of.” tror Rodney att det är rena rama barnleken att klara sig i storstaden. Med sig har han sin sidekick, en liten robot han gjort själv som hjälper honom med det mesta – så vida han inte får scenskräck. Det är en nervös liten skapelse.

Den första roboten Rodney stöter på är Fender (Robin Williams), som efter lite trassel tar sig an honom och introducerar honom till sitt gäng med misfits. Det är nya tider, Bigweld är avsatt (självklart inte officiellt) och ytlige, onde Ratchet (Greg Kinnear) har tagit över. Han ändrar det innan så gemytliga mottot till det inte så politiskt korrekta ”Why be you, when you can be new?”. Gamla reservdelar slutar tillverkas, istället ska man köpa glänsande, välsvarvande uppgraderingar, och livet är hårt för fattiglapparna. Men godtrogna optimisten Rodney kan inte bara stå tomhänt och titta på – nej han tar saken i egna händer. Någon måste ju reda ut denna soppa!

För soppa är precis vad detta är. Vi har blivit bortskämda med roliga, spännande och mer rörande än sötsliskiga filmer från Pixar och då är detta svårt att svälja. Den är totalt oengagerande, och även om McGregor behärskar sin amerikanska bättre och bättre gör den hans röst tråkig och lätt att både glömma och koppla bort. Man kan tänka sig att Robin Williams är skönare i animerad film än på riktigt, eftersom han faktiskt inte är där, men det vette fan. Hans karaktär Fender är precis lika enerverande och överallt som han själv är både på film och under intervjuer (säkert privat med, men det kan jag inte vara riktigt säker på). Han hade säkert jätteskoj när han lattjolajbansade fram materialet till denna film, men det är mindre roligt att se och höra. Resten av karaktärerna är de obligatoriska: Den välpolerade men inte alltid så smarte skurken, den grymma hjärnan bakom honom, den vackra, lättsmälta hjältinnan, den trötte, före detta, hjälten som behöver peppas, samt en bunt småttingar som fungerar som Williams bollplank. Inget nytt, inget uppfriskande och inget skoj. Jag tror jag drog på smilbanden två gånger, och då till scener som skulle kunna ha varit med i vilken komedi som helst. Jag var tvungen att anstränga mig för att inte spola framåt så jag kunde bli av med eländet.

Finns det någon jag rekommenderar filmen till då? Nja... Kanske för riktigt små barn, RIKTIGT små barn alltså. För det rör sig konstant. Fender far runt som om någon hade en blåslampa mot rumpan på honom, kollektivtrafiken liknar mer en karusell från helvetet än våra trevliga bussar och spårvagnar, många robotar rullar fram – ofta med hiskelig fart och någon i teamet är uppenbarligen besatt av dominoeffekten. Så vill ni få tyst på era tvååringar, sätt dem framför Robots. De kommer att bli så yra i huvudet att de slocknar efter en halvtimma. Men frågan är om man ska tuta i sina ungar sådan amerikansk, klyschig smörja så pass tidigt. Det är nog bäst ni stänger av ljudet. Då slipper dessutom barnen drömma mardrömmar om Robin Williams och hans röda robotlekamen.

Men! En tvåa blir det ändå, för robotarna är fruktansvärt söta, och… och… och… Hrm. Jag måste nog sänka filmen till en etta. Ta med era ungar till The Incredibles istället.