Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionLilja 4-ever



Efter två lightpolitiska dramakomedier är det dags för Moodyssons tredje film.

Filmen handlar om den unga flickan Lilja i det som ?en gång var Sovjetunionen?. Fattigdom och tristess råder i det sjabbiga området där hon lever och pratar om en väg bort. När hennes mamma lämnar henne försöker hon och hennes enda vän Volodja tillsammans ta sig igenom vardagen med hjälp av limsniffande och dagdrömmar. När Lilja träffar den charmerande Andrej som föreslår en resa till Sverige där det finns jobb är hon inte sen att ta chansen.

Det vore en överdrift att säga att vad som händer sedan är en överraskning men så spelar det faktiskt inte heller så stor roll. Visst vore det en större chock att få den sista delen av filmen serverad som något oväntat men så är det inte heller den typen av film som söker de effekterna. Moodysson jobbar här inte med den kontrastverkan mellan skratt och gråt som utmärkt hans två tidigare filmer utan med en mer nedmalande, tungrodd och grå karaktär för att hitta en överrensstämmelse mellan estetik och tema.

Lilja 4-ever innehåller en blandning av frustration och vanmakt inför dagens samhälle men här finns också en samtidig uppenbar vilja hos Moodysson att utmana sitt eget uttryck. Filmen är berättad lika rakt och avskalat som hans tidigare två verk, med den skillnaden att här inte finns några stickspår att vila sig vid vilket gör huvudberättelsen ännu tyngre.

Det känns logiskt att det är filmens fotograf som kort inleder filmvisningen på Skandia eftersom Moodysson har två av sina främsta bomärken i färgerna och fotot, vid sidan av personregin. Hans hand med skådespelare, och framför allt barn och ungdomar, är inte bara berömvärd utan har även en egen stil. Här finns hans eget uttal, i kombination med just kameraarbetet som fortfarande blandar handhållet och chockzoomar till närbilder mitt i dialogscener. Det är en stil som passar till alla teman han behandlat och som för de åskådare som är bekanta med hans tidigare produktion kan känna hans direkta avsändare.

Även musikläggningen känns igen från Fucking Åmål och Tillsammans. På ett smart sätt förbinder Moodysson världar och känslor med varandra med hjälp av de ledmotiv som dominerar olika platser. Här kan han på ett mycket lätt sätt leta sig in i publikens minnesbank av ljud och få den att associera dels mellan sociala sammanhang men också emotionellt. Hjälp kommer till stor del från trashig eurotechno men bäst fungerar mer rivig pop som t.ex. Blankas I smell of you som även finns med på soundtracket.

Lilja 4-ever är inte gjord för att charma någon. Den är gjord i hopp om att många kommer gå och se Moodyssons tredje film med förväntningar på ännu en mysig skrattfest med värme och humanism som slagord. När man lämnar salongen är det dock snarare känslor av råhet, kyla och ondska som dominerar. Ondskan i andras handlingar och ens egna uteblivna dagliga engagemang.
McDonald?s tackas visserligen i eftertexterna men det är samtidigt inget tvivel om att Moodysson har varit noga med hur han profilerat sin produkt. Snabbmat och eurotechno är vad västvärlden har att erbjuda öststaterna. Michael Jordan och Britney Spears är de namn som sipprat igenom och allt som har att göra med USA är himmelriket.

Men, det finns också ytterligare en dimension av Moodyssons film, för vad är det egentligen han säger? Gjorde Lilja rätt eller fel när hon följde med Andrej? Hade hon haft det bättre om hon stannat kvar hemma? Visst går det inte att diskutera i termer om var det skulle vara minst illa att sälja sin kropp men kanske är det obehagliga spekulationer som kanske ändå bör göras för att förstå problemet.
Det är dumt att klaga på att den här filmen inte känns lika personlig som de tidigare, även om det till viss del är sant. Temat är den här gången för tungt för att kunna innefatta ögonglimtar och fortfarande kunna bibehålla styrfart. Moodysson har gjort filmen på det här sättet för att ämnet ska lysa ännu starkare och jag ger honom respekt för det.
Att vissa idéer inte fungerar helt och ibland gränsar till klichéer gör inte heller så mycket. I en tid när valcitaten inte går att härleda tillbaka till rätt parti tar Moodysson sitt ansvar och utnyttjar fullt ut det spelrum han arbetat sig till för att tala om något som är viktigt.
Det är inte svårare än så.