Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionBarnen som inte fanns



En kvinna med fyra barn flyttar in en smutsig lägenhet, men för att slippa betala så mycket hyra, låter hon de tre yngsta barnen vara gömda. Dessa fyra barn har olika pappor, som de aldrig träffar, utan måste hjälpa varandra att överleva vardagen när mamman försvinner allt oftare och oftare.

Detta är baserat på en riktig händelse, som hände i Japan 1988, och filmer baserade på riktigt händelser brukar oftast beröra mycket, vilket regissören Koreeda lyckas med att göra väldigt väl. Jag har sett fram emot att se denna film väldigt länge, mest på grund av den intressanta handlingen och precis som jag hade hoppats blir slutresultatet en mycket välgjord, vacker och sorglig film som lämnar sina spår efter att man har sett den.

Filmen tar upp många olika teman, däribland ensamhet och ansvarstagande. 12-årige Akira är den äldsta bland syskonen och han axlar rollen som \"pappa\" i familjen. Med tanke på att mamman lämnar dom ofta är det han som får städa, laga mat och sköta om hushållet. Filmen fokuserar mycket på detta, att bli vuxen i tidig ålder och när man ser denna film tänker man mycket på just det faktum att man har det så bra när man slipper oroa sig om saker som vuxna gör. Samt att man har haft en stor tur att inte hamna i en sådan familj som i filmen.

Barnen som inte fanns är ett mycket starkt drama, som jag nämnde tidigare. Hirokazu Koreeda är känd för sina filmer som brukar utspela sig under en vanlig vardag, och detta märker man mycket i denna film. Det är ett långsamt tempo som flyter. Vissa har klagat på just denna långsamhet, men jag tycker bara att det förstärker känslan att uppleva hur barnen lever igenom dagarna och just denna tempo är väldigt viktigt för att verkligen inse hur hemskt dessa barn har det.

Man använder sig mycket av långsamma tagningar, och snygga kameravinklar som ofta verkar \"fastna\" på ett objekt och filma det länge. Han har även en tendens att filma mycket fötter, när barnen springer eller handlar. Förstår inte varför han gör det, men det fungerar för mig. Även musiken är lugn och harmonisk, och ökar den ledsna och ensamma stämningen som omringar filmen.

Väldigt mycket i en sådan film hänger på barnskådespeleriet, och det lyckas de små barnen med utmärkt! Till och med så utmärkt att huvudrollsinnehavaren Yuya Yagira, som spelar den 12-åriga sonen vann skådespelarpriset i Cannes. Jag tycker att barnen borde ha vunnit ett pris tillsammans, eftersom de gör mycket bra prestationer alla fyra, och det känns verkligen...verkligt och trovärdigt när man ser dessa fyra barn instängda i en sjaskig lägenhet och endast ha varandra att lita på.

Allt som allt är Barnen som inte fanns ett starkt drama som verkligen berör en. Handlingen är mycket intressant från början till slut, och framförandet är nästan ännu bättre. Förvänta er inte en hollywood-variant, utan regissören berättar handlingen genom långsamma bilder. Detta är verkligen en film man ska se när man har tid över, och bara njuta av bilderna, men reagera till den hemska handlingen.