RecensionThe Devil's Rejects
Jaha. Då har jag alltså plöjt igenom nattens stora Nöje, nämligen den hett efterlängtade 'The Devil's Rejects' som är uppföljare till Rob Zombies House of 1000 corpses från 2003.
'House...' hade jag inga förväntningar på alls, kanske var det därför jag blev så förtjust, men jag tror faktiskt inte det. Där fanns en känsla av äkta och sann kärlek till gamla sexploitation-rullar och 70-talets första trevande försök till splatter och gorefilm. Vidare betraktade jag den som en hyllning till Texas Chainsaw Massacre med många referenser och flirtar till den. Allt detta snyggt förpackat i ett oväntat grafiskt format, snyggt, trots skakig b-filmskamera, sexigt (vem trodde det kunde vara sensuellt att se kvinnor onanera med skelettdelar?). Framförallt så hade den precis *allt* jag någonsin drömt om att en skräckfilm kunde innehålla, utan att det kändes underligt eller ologiskt. Som grädde på moset, ett ljuvligt soundtrack som knäckte rejält. Kort sagt: House of 1000 corpses var en fullpoängare.
Självklart är det svårt att inte lägga förväntningarna på en uppföljare alltför högt, framförallt inte när första filmen var så rakt igenom lyckad. Men tyvärr blev jag djupt besviken denna gång.
Egentligen borde jag inte ha blivit det; foto och skådespeleri höll betydligt högre kvalitet i Devils Reject än i första filmen. Soundtracket kändes också proffsigare, ja överlag kändes det mesta betydligt mycket proffsigare.
Filmens handling i korta drag:
Vid en polisrazzia mot familjen Fireflys hem uppenbaras sanningen om familjens kannibalism och mordorgier. Mother Firefly grips och placeras i arrest, medan resten av familjen lyckas fly. Baby, Otis och Captain Spaulding söker skydd på en nedgången bordell, medan polisen i förhör med Mother Firefly får kännedom om att ett av familjens offer även han var polisman och bror till en av de ansvariga för utredningen... och, som de säger på film:
'Now it gets personal'.
Det första jag saknar, är den den febriga närvaron i fotot som inte längre är med.
Det andra som slår mig är, trots vissa klipp, så verkar inte herr Zombie alls lika pigg på MTV-klippningen och inverterade foton i den här filmen. Det är synd, otroligt synd, eftersom det var framförallt det som gav House of 1000 corpses den ultimata känslan av vansinnig mardröm.
Det tredje jag reagerar över är frånvaron av de bisarra tortyrscenerna i trevlig familjeanda, vilket första filmen bygger väldigt mycket på.
Jag får lite känslan av att Zombie anser sig ha introducerat karaktärerna bra nog i första filmen, för att inte behöva arbeta vidare med de här dragen. Eller så ville han helt enkelt tona ner deras sadistiska sidor... vad vet jag?
Men ett är säkert. Det är på tok för lite sadistisk tortyr
i kanindräkter.
Vidare saknar jag den tryckande känslan av galenskap som är nerven i hela första filmen; Captain Spaulding till exempel, som gör en underbar, men lite diffus och mystisk roll i första filmen har helt plötsligt blivit faderlig (nåja) och, om än ganska flippad, så ändå förhållandevis samlad och tråkig individ.
Även parallellen till det övernaturliga med Dr Satan har helt fallit bort, vilket jag delvis kan förstå eftersom det dels skulle vara svårt att få in i filmen, dels är det en riktigt knepig - och utskälld - sluttwist på ettan som jag med all respekt förstår kanske inte riktigt gjorde sig i det här manuset.
Dock;
Det här är en bra film. Den har tempo, den är underhållande, välspelad och snygg. Soundtracket känns tätare, skönare, följer storyn väldigt bra. Bitvis känns det som en ordinär roadmovie, möjligen en något blodigare och något sjukare Natural Born Killers.
Även här tycker jag mig känna en kärleksförklaring och hyllning till en hel filmgenre, men också till den amerikanska södern och lantsortsbefolkningen. I sann Zombie-anda finns det givetvis en inavlad redneck med passion för kycklingar (på mer än ett sätt) och sköna dialoger om oviktigheter och petitesser.
Det jag gillar mest med filmen är nog tanken: Vad händer när 'The bad guys' blir villebrådet och 'The good guy' blir en annan bad guy? Det här är en intressant twist för en skräckfilm. Samtidigt finner jag tanken något motbjudande eftersom jag inte vill betrakta de galna seriemördarna på film som rädda och familjekära syskon. Jag vill ha dem kvar sin stereotypa roll som dysfunktionella och djupt störda - eller så vill jag ha en riktigt förklaring till varför de just är störda, så jag kan hysa sympati för dem.
Det serveras inte här. Jag måste bara blint acceptera att mördaren helt plötsligt blir det offret som likt ett lamm drivs runt i fållan av sin slaktare och se henne gråta och skaka i rädsla.
Jag gillar det faktiskt inte riktigt. Handen på hjärtat. Det är nog det här som stör mig mest i filmen; Å ena sidan känns det verkligen sjukt att bevittna en 'mysig' roadtrip genom USA med tre djupt degenererade familjemedlemmar, bevittna dem mörda och terrorisera människor på vägen för att slutligen mysa i bilen med varsin glasstrut under små familjära skämt och glada tillrop. Å andra sidan känns det lamt, Rob Zombie lyckas inte riktigt förmedla vad det är han vill ha fram och vad han än lyckas förmedla, så köper jag det inte.
Tyvärr. Första filmen fick solklar femma, men The Devils Reject kan jag inte, hur stor min kärlek än är till Rob Zombies filmskapande, ge den här mer än en tvåa. Men det smärtar.
