Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSin City



Rött mot grått är en vacker färgkombination som vi får avnjuta i början av Sin City när kameran visar en mycket välsvarvad kvinna bakifrån där hon står lutad mot ett balkongräcke. Allt går i gråtoner utom hennes klänning som lyser röd och vacker. Josh Hartnett närmar sig den okända skönheten och dramatiken kan börja.

I förtexterna till Sin City framgår det att Robert Rodriguez står för foto, klipp och regi. det är lätt att förstå varför han vill ha kontroll, hans grundidé får inte slarvas bort. Rodriguez grundidé för filmen är ett skönhetskoncept bestående av små strategiska färgklickar mot en gråskala.
Det plus en infernalisk actionpackad våldsorgie förstås. Business as usual à la Robert Rodriguez.

Det finns tre parallella handlingar i Sin City och tre manliga huvudroller. Först ut är Bruce Willis som den tuffe men hederlige snuten Hartigan som närmar sig 50-strecket och lever under ett ständigt hjärtinfarkthot. Han jagar en pedofil som just kidnappat en 11-årig flicka. Problemet är att förövaren är den mäktige senatorn Roarks son och således lever under hela den korrumperade poliskårens skydd. Alla utom Bruce Willis karaktär förstås. Därmed lämnar jag den storyn.

I den andra storyn får vi följa den genomcharmige och samtidigt groteske Marv spelad av Mickey Rourke (i en lysande comeback)! Marv är i ett förälskat lyckorus efter en kärleksnatt med vackra Goldie som till hans stora förvåning raggat upp honom tidigare på kvällen. Goldie ligger död bredvid honom när han vaknar, mördad naturligtvis, och Marv tänker hämnas henne. Charmen hos Marv påminner om den hos Quasimodo, puckelryggen i Notre Dame som försvarar zigenarflickan Esmeralda. På samma sätt försvarar Marv den döda Goldies ära. Det är tveklöst filmens vackraste berättelse. I all sin brutalitet får jag väl tillägga.

Eftersom man inte skall avslöja filmens handling alltför långt så avstår jag från att kommentera den tredje storyn som har Clive Owen i huvudrollen. Jag kan väl avslöja att de tre handlingarna knyts ihop i sann Tarantino-anda.

Hur bra blev det här då? Rodriguez går i Sam Raimis, Bryan Singers och ett gäng andra regissörers fotspår med ännu en i raden av filmer som bygger på tecknade serier. Han lyckas också bättre än sina föregångare på området. I sin speciella våldsgenre har han ändå sin överman i sin gode vän Quentin Tarantino. Tarantinos storhet ligger i att han kan vila i vissa moment trots den våldsamma serietidningsestetik som finns i t ex Kill Bill. Rodriguez har inte den förmågan, han kan skapa minnesvärda figurer men inga stunder då tiden står stilla.

Det hindrar inte mig från att se fram mot fler Sin City-uppföljare signerade Robert Rodriguez.