RecensionWestworld
Michael Crichton, annars mest känd som manusförfattare till Jurassic Park, har också regisserat en handfull filmer varav Westworld är en. Jag har inte sett de övriga men det här är en ganska schysst science fiction-historia med Yul Brynner som ett slags omedgörlig proto-Terminator.
Intrigen är väldigt simpel: Delos är en semesteranläggning där turister tack vare robottekniken kan leva ut sina fantasier om vilda västern, romarriket eller medeltiden. Två polare, spelade av James Brolin och Richard Benjamin, anländer dit för att leka cowboys i den del som kallas Westworld. De finner sig snart tillrätta, upplever barslagsmål, förlustar sig med bordellens robotflickor och utkämpar dueller med Yul Brynners robotiserade revolverman. Men något är fel i systemet, robotarna börjar agera utanför sin programmering, och semestervistelsen förvandlas till en livsfarlig mardröm...
Någon helgjuten film är det i ärlighetens namn inte, men idén är bra och framför allt den andra halvan är riktigt vass. Inledningen är något seg och tungfotad, men i takt med att systemfelen börjar inträffa blir berättelsen också intressantare. Brolin och Benjamin sköter sig skapligt, men annars tillhör filmen helt och hållet Yul Brynner som visserligen bara har några få repliker men är den man kommer ihåg i efterhand: en ostoppbar mördarrobot med iskall blick som förföljer Robert Benjamin tvärs genom hela anläggningen i en lång och spännande jaktscen.
Om somligt i filmen är mindre än smidigt dialogen är inte direkt minnesvärld och en del skådespeleri lite svajigt så lyckas Crichton ändå med helheten genom att hålla det hela ganska avskalat och fokuserat på grundidén. Dessutom är jag rent personligen rätt förtjust i den här typen av sjuttiotalistisk framtidsdesign. Och Brynners karaktär är intressant som föregångare till senare års omedgörliga mördarrobotar. Sorteras under kategorin teknoparanoia.
