RecensionMünchen
Inspired by real events...Med den något oortodoxa texten släpper Steven Spielberg in oss i sin nya thriller München. Det handlar, som alla torde veta vid det här laget, om efterspelet till morden på de 11 israeliska idrottsmännen vid OS i München 1972. Att filmen skulle inspireras av faktiska händelser snarare än baseras på dem är intressant och något som vi återkommer till längre ner.
Den israeliske agenten Avner (Eric Bana) får i uppdrag att leda en grupp i en hemlig hämndaktion mot de palestinska topparna som planerade Münchenattentatet. Alla fem medlemmarna i gruppen har olika färdigheter: bilar, bomber etc. Och under ledning av Avner börjar en riktig nagelbitare till lönnmördarhistoria på den europeiska kontinenten. För spännande blir det. Skakigt foto och det fantastiska skådespeleriet gör att man svettas lika mycket som huvudkaraktärerna innan bomberna sprängs.
Moralkakorna är inte heller störande självklara på det sätt som vi börjat vänta oss från Spielberg vid det här laget, även om vissa etiska diskussioner inom agentgruppen känns inklistrade i efterhand och inte särskilt trovärdiga i sammanhanget. Dessa frågor ligger redan så tydligt i alla biobesökares huvuden vid den punkten i filmen. Att uttryckligen verbalisera filmens huvudteman och centrala konflikter tar i och för sig upp väldigt liten tid av filmen som helhet.
För mig får München stå som en styrkemätning från Spielbergs sida. Efter ett stort antal filmer som, trots en del goda sidor, varit ganska tramsiga, visar han vad han verkligen är kapabel till. Glöm de mesiga feelgoodsluten från Världarnas Krig och Minority Report. Glöm den splittrade Catch me if you can. München är lika väl sammansatt och fängslande som både Närkontakt av tredje graden och Hajen.
Det är fascinerande hur lite post-9/11 München känns. Visst finns en sensmoral om hur våld föder våld och att man aldrig kan mörda alla terrorister, men det handlar mycket mer om staten Israel än George W Bushs krig mot terrorismen. Spielberg målar upp Israel som något vackert och säreget, men något långt ifrån oproblematiskt. Frågor kring idén om ett judiskt folk och ett judiskt land finns hela tiden i bakgrunden och alla agenterna har ett eget personligt förhållande till dessa begrepp.
Det står klart att Spielberg har ett mycket personligt förhållande till Israel och känner starkt för dess existens. Därför har han gjort en film som, trots att den tar avstamp i München 1972, handlar om staten Israel snarare än dess hemliga agenter. Mikro-makrokosmoskonceptet fungerar bra och inspirerad av Münchenhändelserna lyckas regissören säga något djupare om staten Israel.
