Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionRent



För tio år sedan hade Jonathan Larsons musikal Rent premiär på Brodway. Tyvärr så dog han av artärbråck samma kväll som musikalen visade inför publik, men det gjorde föreställningen bara mer angelägen. Hans idé var att flytta över Puccinis opera La Boheme från Paris 1896 till New York 1989. Byta ut tbc mot hiv och ersätta operamusiken med rock. Ett drag som inte skulle visa sig vara felaktigt, Rent blev en väldigt populär och uppskattad musikal som det kom att regnade priser över. Nu har det gått tio år sedan dess och nu har Rent haft premiär på svenska biografer.

Så, vad handlar den om? Jo om en grupp ungdomar som bor i rivningshotade hus i Alphabet City i New York. Det är jul och värmen har slagits av, allt för att få ungdomarna, som dessutom inte vill betala för sitt boende, ut därifrån. En av filmens första låtar handlar just om det, att de inte tänker lämna sina hem och någon ”rent” skulle det inte bli tal om. Under låten presenteras även filmens sju huvudpersoner på ett ganska fiffigt sätt. I en av lägenheterna bor den förhoppningsfulle dokumentärfilmaren Mark och den mer nedstämde musikern Roger. Under dem bor nattklubbsdansösen Mimi som ivrigt uppvaktar Roger utan till en början större resultat. Båda är hiv-positiva men medan Roger är en före detta missbrukare så kan inte Mimi sluta att injicera heroin. I trions vänskapskrets finns det lesbiska paret Maureen och Joanne som varken kan vara med eller utan varandra och bögparet. Man får följa deras vardag fylld av kärlek, sorg, droger och kamp. Kamp mot överhet och kamp mot den dödsbringande sjukdom som dominerade stora delar av 80-talet.

Regissören Chris Columbus har sedan länge velat filmatisera Rent. Han låter stora delar av originaluppsättningens skådespelare vara med, han låter dem sjunga sig igenom hela filmen och erbjuder tittaren en upplevelse på 2 timmar och 15 minuter. Två timmar av power-ballader, bon jovi-rock som till slut fick mig att vrida mig i biostolen, sucka för mig själv och pilla lite med mina kläder, min väska eller försöka lista ut hur många säten det finns i salongen. För trots den gripande berättelsen så brydde jag mig inte om karaktärerna eller hur det skulle gå för dem. Det enda jag kunde tänka på var hur dåligt allt lät, och hur mycket jag önskade att filmen skulle ta slut. Varje gång någon i filmen dog, de tog farväl eller blev sams så tändes en gnista av hopp om att det skulle vara slut hos mig. Men nej, varje gång jag anade vad som var på väg att hända kom ett nytt problem upp och filmen fortsatte… och fortsatte. En enda lång mardröm, både på bioduken och för mig. Nej, jag rekommenderar verkligen inte den här segdragna och plågsamma historia