RecensionLost in Translation
Lost In Translation är en atmosfärisk film, med mindre tonvikt på handling, men mer på att genom det visuella och med musik förmedla en känsla. Den har ett lugnt tempo och är inte så tät på repliker. Scenerna är ganska fristående, utan nödvändig förankring i vad som hände i föregående eller nästkommande scen. Så långt är allt positivt. Kärnan i handlingen ligger i huvudpersonerna Bob och Charlottes gemenskap i det att de båda är amerikaner som vistas i Tokyo, till synes vilsna och desorienterade, reflekterande över sina liv. Bob, som spelas av Bill Murray, är en känd amerikansk skådespelare, gift sedan tjugofem år och i Tokyo för att dra in pengar på att delta i en reklamfilm. Charlotte, som gestaltas av Scarlett Johansson, är nyutexaminerad filosofistudent och följer med sin pojkvän till Tokyo, där han har jobb som fotograf.
I filmen upplever vi allt ur Bob och Charlottes perspektiv och fastän vi konkret inte kommer särskilt djupt inpå deras personligheter tjänar allt som händer i filmen till att få tittaren att känna sympati för huvudpersonerna och skapa en känsla av gemenskap däremellan. Kulturkrockar är enormt intressant att göra film på, men den här filmen skapar mest distans till Tokyo och dess stadsbor, som inte tar någon större plats i handlingen utan endast utgör funktionen av en intressant bakgrundsmiljö och föremål för komiska inslag. Dessa inslag cirkulerar mest kring allt det som är märkligt med Japan. Bob är då ofta inblandad och får rollen som ett offer för alla ”absurditeter” som försiggår omkring honom. Känslan av alienation mot det japanska bibehålls på detta sätt, men det stärker också tittarens sympati för Bob.
Huvudpersonerna är svåra att få grepp om. Bob verkar inte finna någonting i sin omgivning intressant; inte ens när han i början av filmen blir uppvaktad av fans – amerikanska fans, blir han entusiastisk, tvärtom vill han bara gå därifrån. Han verkar förrvirrad, uppgiven, smått frustrerad, och cynisk. Charlotte får samma roll som Bob, då hon också utsätts för en del märkligheter. I hennes fall är det hennes pojkvän, en skruvad karaktär som framstår mest som en parodi skapad för att förmedla humor. En bakgrundsfigur utan substans vars funktion är att förleda tittaren att känna sympati för Charlotte. Vari Bobs och Charlottes egna sympatier ligger är ingenting som filmen klart förmedlar. Men filmen har inte tagit fram några speciellt positiva sidor hos dessa människor. Det tycks ha varit en ambition att inte vilja ha två ”mesar” i huvudrollerna. Bob verkar faktiskt ganska likgiltig till det mesta, och man kan undra vad han har för värderingar. I en scen säger Charlotte: “I'm so mean”, varpå Bob svarar: “Mean's okay”. Ur en synvinkel ger de ett nästan överdrivet balanserat intryck, som om de vandrar en gyllene medelväg. En sorts perfektionism. Ur en annan synvinkel kan man skönja attityder av snobbism, egoism, förakt, kräsenhet, och så vidare. De tycks i alla fall ständigt medvetna om sina egon. Sammantaget saknar dessa karaktärer soliditet. De känns inte på riktigt.
Scarlett Johanssons agerande är extremt tillrättalagt och ytligt. Det påminner mest om modeller i reklam, alltså konstruerade scener bortom verkligheten. Men filmen vill också framhäva detta. Man ville skapa något coolt och modemedvetet. Problemet är att det faller platt, i och med att man skärskådar den torftiga ambitionen bakom det hela. Coppola väljer en cool plats för filmens utspel, i en tid då Japan är i ropet. Då får man mycket gratis. Det utspelar sig i Tokyo, och det är den principiella grund som ger filmen liv. Utöver den principen är det en tämligen livlös film. Tokyo är en fascinerande stad, men Coppola är mest driven av passion för det principiellt moderiktiga; det samtidigt garanterat gångbara och lättillgängliga. Detta hade garanterad mass-appeal. Trots ambitionen skapar Coppola inget nytt i modeväg, hon använder sig av det som redan är ”inne”; det senaste, väl beprövat, gångbart utan risk. Att köra Jesus & the Mary Chain efter en sentimental slutscen är också ett enkelt drag. Ytterligare en ingrediens tillagd som redan, i sig själv, hade en massa status. Det hela är i verkligheten pretentiöst, innehållslöst och ynkligt.
