RecensionOmen
När originalfilmen hade förhandspremiär i USA 1976 skall enligt berättelser biografanställda i ett flertal biografer ha hängt upp hemmagjorda skyltar i foajén under filmens gång. När de uppskrämda biobesökarna kom ut från filmen påpekade skyltarna att det var \"den 6:e dagen, den 6:e månaden, 197...6\" just denna dag, varpå många enligt utsago skrämdes halvt ihjäl.
Att en remake på denna kultförklarade skräckfilm skulle ha världspremiär den 6/6/2006 känns därför nästan lite för självklart. Er utsände spelade självklart snällt med och gick inte bara på midnattspremiären utan kände sig även tvungen att boka plats på rad 6. Enligt många är detta en av filmhistoriens tre tungviktare i genren efter Exorcisten och The Shining och den vann faktiskt en Oscar för bästa musik (Jerry Goldsmith) 1977 och nominerades för bästa låt (Ave Satani).
Den amerikanske ambassadören Robert Thorn (Liev Schreiber) får, när han anländer till förlossningsavdelningen i Rom, veta att hans fru har fått ett missfall och att hon inte kommer att kunna få barn igen. När prästen avslöjar att en ensamstående kvinna utan någon familj har dött i barnsäng samma natt - den sjätte juni 1976 klockan 6 på morgonen - beslutar de utan fru Thorns kännedom att paret ska uppfostra barnet som det vore deras eget. Robert får jobbet som ambassadör i England och allt verkar frid och fröjd. Några år går och snart börjar obehagliga saker hända. Det blir långsamt uppenbart att pojken, Damien, inte är som alla andra barn. När Damien's nanny, på hans födelsedagskalas, dedicerar sitt hopp från taket med ett rep runt halsen till honom och den något obehagliga Mrs. Baylock utser sig själv som hennes efterträdare, börjar saker hända.
Jag har, liksom många med mig, mycket svårt för nyinspelningar, särskilt om det är en till synes helt onödig sådan av av ett nästintill perfekt stycke filmhistoria. Det har gått en löpeld av mer eller mindre onödiga remakes i filmvärlden de senaste åren: Psycho, Texas Chainsaw Massacre, Tv-versionen av The Shining och Hollywood-versioner av japanska Ringu och Dark Water. Dock tändes en gnista hopp för dessa onda tilltyg häromåret, då remaken av Romero-klassikern Dawn of the Dead visade sig vara en briljant nytappning. När det gäller Omen är det en lite känsligare situation: det är nämligen, liksom Psycho, en nästan exakt kopia av originalet. Storyn är såklart samma, dialogen är skrämmande lik och vissa scener är identiska med filmen från 1976. En viss transformation till nutid är det givetvis, såsom en avsevärd dos produktplacering, men faktum är att filmskaparna (John Moore med Behind Enemy Lines som mest kända alster står för regi) till och med har valt filter så att ett slags 70-talsskimmer infinner sig. Man kan därför fråga sig varför filmen är gjord överhuvudtaget, var datumet den enda anledningen till en nyinspelning?
Framförallt två saker skiljer sig dock mellan filmerna. För det första är rollistan i den nya filmen svagare: Seamus Davey-Fitzpatrick klarar rollen som djävulens son förvånansvärt bra och är bitvis ganska läskig, trots att han bara har en min, men att försöka konkurrera med Harvey Stephens från originalet är förstås ett omöjligt uppdrag. Stephens är inte bara Damien personifierad, utan gjorde faktiskt inte en enda filmroll efter Omen fram till sin cameo i denna nyinspelning 30 år senare. Ett betydligt allvarligare problem är Julia Stiles som är totalt felcastad som Katherine Thorn. Hon agerar inte bara dåligt, hon ser fel ut, känns helt malplacerad och har absolut ingen personkemi tillsammans med Liev Schreiber som sköter sig bra utan att komma upp i Gregory Peck's klass. Mia Farrow är väl det enda guldkornet i rollistan som nannyn, men tyvärr är inte heller hon i samma klass som sin föregångare, Billie Whitelaw i 1976-versionen. Detta ger filmen självklart ett B-filmsintryck som bidrar till frågan varför filmen egentligen gjordes.
Det andra som skiljer sig är mer positivt: Omen 666 har ett jämnare tempo och trots att den suggestiva stämningen från originalet uteblir så är detta en modern skräckfilm med väl utportionerade chockeffekter, ett snyggt bildspråk och bombastiska ljudeffekter.
Många yngre biobesökare kommer garanterat att föredra den här filmen framför den gamla och det är något jag absolut kan förstå, då 70-talstempot inte brukar tilltala kidsen. Det här är trots alla brister faktiskt en ganska bra remake och en underhållande film, väl värd pengarna. Men vi rutinerade rävar som saknar Ave Satani under filmen kan i alla fall trösta oss med att den till slut kommer, om än försent och ja, jag höll på att skita på mig vid ett tillfälle i filmen, trots att det var ett uppenbart chockeffektsläge...
