RecensionSilent Hill
Jag bör nog börja med att berätta att jag inte hade någon som helst relation till \"Silent Hill\" innan jag såg filmen. Jag har aldrig testat spelet som filmen bygger på, jag visste inte ens vad det handlade om. Så var det sagt, nu till recensionen.
Tioåriga Sharon går i sömnen, hon har mardrömmar och gnyr i sömnen om \"Silent Hill\". Hon är adopterad, och hennes adoptivföräldrar upptäcker utan särskilt mycket efterforskningar att Silent Hill är en spökstad i samma omgivningar som Sharon är adopterad från. Hennes mamma Rose tycker det vore en bra idé att ta med sin dotter till Silent Hill (det är lite oklart varför), hennes pappa Christopher är av diametralt motsatt åsikt. Så en dag tar Rose helt enkelt Sharon med sig och ger sig iväg utan Christophers vetskap. Väl i Silent Hill dröjer det inte länge förän Sharon försvinner, och Roses från början rätt så diffusa uppgift blir genast glasklar - hitta Sharon! Allt medans spökstaden Silent Hill visar sig från sin allra sämsta sida...
Filmen etablerar snabbt sin estetik med några fasligt snygga helikopter- och kranåkningar. Över huvud taget är bildkomposition, kameravinklar och sådant mycket mer genomarbetat än vad man kanske kunde vänta sig av den här typen av film. Jag kommer flera gånger att tänka på \"God morgon alla barn\", vilket i min bok är ett mycket gott betyg. Även specialeffekterna som dyker upp när spökstaden gör vad den gör bäst är både fantasifulla och välgjorda. Jag inser att det låter klyschigt, men \"Silent Hill\" är helt enkelt en väldigt snygg film. Tyvärr verkar manuset länge endast bestå av \"Mamma letar efter dotter, spökstad är läskig\", vilket känns en smula torftigt. I det avseendet påminner filmen ganska mycket om \"Thirteen Ghosts\" - papperstunn historia, men o så snyggt! Och det håller faktiskt ganska länge, jag kan nöja mig med den papperstunna historien just för att det är så snyggt. Men efter ett tag tröttnar jag och börjar vänta på att något mer konkret ska hända. Mamma fortsätter att leta efter dotter, spökstaden fortsätter att då och då vara läskig, och jag börjar trumma lite lätt med fingrarna och fundera på vad jag ska äta till middag. Men efter ett (förvisso lite för långt) tag så tar det hela fart, och det börjar rullas upp en berättelse om isolerade människor, kolbränder och religiös fanatism, och det är plötsligt inte längre helt säkert vilken sida det egentligen är som är \"de onda\".
Och jag känner att jag kapitulerar. Det här är faktiskt bra. Filmen brister en smula i redovisningen av Roses motivering att åka till Silent Hill från första början, samt att etableringen av staden är lite väl lång innan det faktiskt börjar hända saker, men det är brister som det är lätt att bortse från. I övrigt är det mesta riktigt kompetent genomfört. Extra guldstjärnor går till Dan Lausten bakom kameran, specialeffekts-teamet, tioåriga Jodelle Ferland som Sharon och Alice Krige som extra religiösa och extra fanatiska Christabella. Slutscenen är gripande och faktiskt härligt sorglig, och eftertextssekvensen är genomarbetad och påminner mig av någon anledning om förtexterna till Seven (även om de sannolikt inte är särskilt lika).
Så jag är nöjd. Egentligen mer än nöjd. Jag hade som sagt inga som helst förväntningar på den här rullen, bortsett från att \"alla vet ju att det inte går att göra bra filmer baserade på dataspel\", vilket alltså uppenbarligen var fel. Om någon skulle få för sig att göra ett spel baserat på den här filmen kan jag tänka mig att det skulle bli kasst, men nu när utvecklingen har gått åt andra hållet så känner jag mig riktigt sugen på att testa spelet, vilket väl även det får anses vara ett gott betyg till filmen.
Och nu när det faktiskt har bevisats att det är möjligt att göra bra filmer baserade på spel så är det bara att vänta på att någon filmskapare får för sig att börja med filmer baserade på \"Grim Fandango\" och \"Monkey Island\"...
