Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionBeck - Skarpt läge



Beckfilmer har blivit lika viktiga för svenska folket som midsommar och Kalle Anka. Ibland får man nästan för sig att de fungerar ungefär som McDonald’s restauranger när vi är på utlandsresa - en trygg punkt i tillvaron när allt kanske är lite rörigt omkring en och man söker en plats där man vet vad man får.
Och visst kan man tycka att det är märkligt att dansa runt en stång, eller att unisont tillbe en tecknad figur, men vurmen för dessa grå polisfilmer övergår ändå mitt förstånd på en helt annan nivå. För att fullt ut förstå den svenska folksjälen tror jag därför att man bland annat måste se en Beckfilm, och göra det på bio för att kunna analysera de medtittandes reaktioner.

Den här gången tar Martin Beck och Gunvald Larsson itu med en kvinnomisshandlare. Den utsatta kvinnan lyckas med hjälp av en kvinnojour fly tillsammans med sina barn. Mannen påbörjar sin jakt på henne - och polisen på honom.
Ämnet är förstås aktuellt, nu som vilken dag som helst, och det uppskattas. Överraskande är också det ganska öppna kritiken av det svenska polisväsendet där den lilla gnutta information som trots alla klåpare i uniform fås fram (endast filmens hjältar framställs som kunniga) lika snabbt läcker ut.
Tyvärr reduceras snart både historia och teman till ren kosmetika till förmån för en allmän likstelhet i allt från mis-en-scene till fotots idéhöjd som bara två länder i världen kan uppbringa; Sverige och Tyskland.

Man får anta att de senaste årens stadiga ström av Beckfilmatiseringar också har att göra med rent finansiella skäl. Eftersom Beck är lika stor som David Hasselhoff i Tyskland är det ingen vågad gissning att större delen av finansieringen redan är säkrad, redan innan inspelningen ens påbörjats. Sålunda serveras film på film, helst så lika den förra som möjligt så att uppdraget utförts enligt alla regler.
Det är frågan om detta är det mest lyckosamma drivet för att göra en långfilm.

Det vilar en brist på framåtrörelse över stora delar av filmen, som lider av tröghet i både regi och spel. Regissör Hamrell hade uppenbart sin storhetstid som pojken med guldbyxorna. Här har han i alla fall inte använt någon vidare fantasi och måste rimligtvis ha sovit på jobbet för att lyckas släppa igenom så märkliga fel i historien.
Det är helt enkelt oförklarligt stora luckor i manus (vi får till exempel aldrig reda på varför den misshandlade kvinnan vägrar avslöja namnet på den polisen letar efter). Det här är luckor av just den typen man hoppas ska kunna undvikas när manusdelen av svenska filmproduktioner väntas få mer utrymme. Detta har det ivrigt flaggats för av de nya filmkonsulenterna.
Utöver det kan alla stockholmare säkert också irritera sig på bristen av kontinuitet kring flyktvägar och dylikt kring stadens kvarter, där gatubilden kastas runt lite hur som helst.
Men det är förstås av ringa vikt.
Hamrell är inte heller en bildernas berättare, han är mer en högläsare som vill ha sin snart sovandes publik i knäet, högt reciterandes Börjlinds godnattsaga. Det mesta sägs ett par gånger extra, som för att vi ska vara säkra. Mig ger det bara en osäkerhet, och en rädsla inför vad som ska korvstoppas i nästa scen.

För en åskådare som ser sin första hela Beckfilm med Haber-Persbrandt i huvudrollerna (utöver denna har jag endast sett snuttar av andra) blir vissa scener dessutom svårförklarliga. Att Ingvar Hirdwalls karaktär, en alkoholiserad snacksalig kuf till granne, är populär hos publiken har visserligen inte kunnat undgå ens en Beckanalfabet som mig. Här blir dock hans få scener totalt irrelevanta. De finns där endast för traditionens skull (samma känsla får man för övrigt av hela den här produktionen) och förstör mer än de tillför.
Just när en mörk och faktiskt hotfull stämning etablerats i filmens inledning kastas vi rakt ur handlingen till förmån för denna onödiga bihistoria gestaltad i ett fåtal inklippta scener som ska locka till skratt.
Varför vill en regissör förstöra sin film så?

Haber kan bäst beskrivas som blek och sugs liksom upp av de grå väggarna omkring sig medan Persbrandt i princip verkar spela sig själv. I övrigt är alla irriterande klyschor här- som åkningarna inne i poliskontoret (som mest liknar 24:s CTU) där konstaplarna går igenom målet gåendes i det öppna kontorslandskapet medan de ointresserat tittar åt alla andra håll än på den de talar med.

Beck skarpt läge är inte genomusel, här finns en högst grym skurk och vissa scener når rätt obehagsnivå. Utöver det är dock det mesta försvinnande likt just vad man förväntar sig att få se, i allt från det estetiskt genomförda till hur vi tar oss från en scen till en annan.
Många gillar det säkert, jag tycker det känns ganska trist.