Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSigns



The Signs är Nelliyattu Shyamalans tredje storfilm efter Unbreakable och Sjätte sinnet (han har även regisserat mindre produktioner som Wide Awake och Playing with danger). Den här gången har han bytt ut Bruce Willis mot en något mer nyanserad Mel Gibson, och tur är väl det - jag hade uppriktigt sagt haft svårt för Bruce Willis i rollen som den bittra f.d. prästen som tappat sin tro på Gud. Men trots att Bruce Willis tagits ur rollistan kan vi hitta likheter med Shyamalans tidigare filmer. Han håller sig fortfarande till det övernaturliga, och parallellerna slutar inte där.

Ytligt sett är handlingen denna: Graham Hess (Mel Gibson) bor med sina två barn och bror (Joaquin Phoenix) på en liten bondgård. En dag upptäcker de att stora mönster formats på sädesfälten. Först misstänker de grannarna, men vid närmare analys kommer slutsatsen att ingen människa kan ha gjort något liknande, och att ingen maskin skulle byggts enbart för det ändamålet. När de så slår på tv:n och upptäcker att samma sak hänt på ett flertal ställen runt om i världen - framför allt i Indien - börjar de bli oroliga. Inte långt efter börjar rymdskepp att samlas i närheten av de ställen där tecknen först kom upp. Utomjordingar har kommit till jorden.

Men ni som tror att den här filmen handlar om utomjordingar tror fel - det kanske var ni som också trodde att Any given sunday handlade om amerikansk fotboll. Nej, den här filmen handlar om tro.

Det bästa med den här filmen är att man utomjordingar till trots inte ser skymten av varken jaktplan, laservapen eller datorvirus. Vi följer inte mänsklighetens kamp mot utomjordingarna; vi följer familjens och individens kamp för överlevnad. Konceptet gör att filmen blir rejält mycket bättre än till exempel Independence day. Kameraföringen är lysande: den följer nämligen konceptet i fotspåren. Vi ser vad familjen ser, inget annat, och ibland får vi nöja oss med att stirra på en ficklampa eller ett helt nersläckt rum och istället lyssna eller tänka oss till vad som händer. Att manus, kameraföring och regi hänger ihop på det här sättet gör att man får ett bra helhetsintryck. Det skapar en konsekvens som tyvärr är ganska sällsynt.

Manuset är hyggligt, men i slutet framgår ganska tydliga missar och det känns emellanåt lite löjligt. Att Shyamalan i sina filmer återvänder till det övernaturliga är inget att klaga på, men i Signs fungerar idén inte alls lika bra som i Sjätte sinnet och Unbreakable. På skådespelarfronten har jag egentligen bara en att klaga på, nämligen Cherry Jones som polisen. I övrigt är Mel Gibson skaplig och Joaquin Phoenix mycket bra, och för er som minns den lilla jobbiga ungen i Ensam hemma - hans lillebror slår igenom med den här filmen, och han gör det med råge. Både Rory Culkin och Abigail Breslin är fenomenala barnskådespelare, faktiskt i klass med Haley Joel Osment (Sjätte sinnet, Pay it forward, A.I.). Lägg de namnen på minnet, för om inte Rory går samma öde som sin storebror till mötes med drogmissbruk och misär, då kommer vi att få se mer av dem.

På det hela taget är detta en sevärd film. Manuset har sina ofullkomligheter och skulle te sig ganska löjligt utan en bra regissör vid rodret. Shyamalan är lyckligtvis en bra regissör, och då och då kan han blända oss med ett riktigt bra manus - som i Sjätte sinnet. I Signs har Shyamalan gjort det bästa av ett manus som inte håller klassen, och nu har han levererat två bra och en hygglig film på tre år.