Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionEn obekväm sanning



En obekväm sanning är en vetenskaplig dokumentär där forne amerikanska vicepresidenten och presidentkandidaten Al Gore lägger fram fakta om växthuseffekten och människans påverkan på jorden och blandar med klara och knivskarpa argument om hur vi kan (läs: ska) stoppa vår skonings- och samveteslösa inverkan på den planet som vi kallar vårt hem.

Det har sagts förut och det tåls att sägas igen: En obekväm sanning kanske inte är årets bästa eller mest underhållande film men det är sannerligen den mest skräckinjagande och nödvändigaste (tillsammans med The Planet?).
Det är ett häpnadsväckande katastrofepos som drar sin kraft från det att människan både är skurken och offret i dramat.

Mesta delen av filmen tar plats på en scen med Gore ståendes framför en enorm skärm där han inför en publik radar upp diagram och kurvor över koldioxidutsläpp, före och efterbilder på sjöar som minskat, bergstoppar vars snö försvunnit, glaciärer på tillbakagång, floder som ändrat riktning eller försvunnit och korta informationsfilmer (bland annat ett klipp från Futurama-avsnittet ’Crimes of the Hot’).

Gore är en självsäker, rolig och sympatisk talare som levererar ett brådskande budskap om att klimatförändringen är på riktigt och vi måste göra något NU.
Det är en känslosam och intellektuell resa som nästan är för hemsk för att vara sann, där upplägget är klart och tydligt, upplysande och upprörande.
Men trots alla domedagsfakta som läggs fram så sprudlar filmen av insikt och hopp för framtiden.
Det är en dokumentär som utan någon större ansträngning tystnar kakofonin av ignoranta nejsägare som försöker få oss att tro att klimatförändring är en debatt och inte en realitet.

Som ett fan av katastrof- och efter-katastrofen-filmer så lämnar En obekväm sanning en eftersmak som får en att tänka på The Day After Tomorrow, Waterworld, Twister och Mad Max, fast på riktigt.

Vi har alla redan sett, hört och läst om allt det som filmen visar upp, men presenterat och hoptryckt på 100 minuter så är det en läskig och ibland överväldigande bild som man inombords måste komma överens med.
Jag såg någon sitta och gråta när eftertexterna rullade. Och med risk för att låta som en övervintrad hippie, visst satt gråten där bak och lurade ett flertal gånger. Men när filmen är slut så lämnar man ändå salongen med ett visst hopp om framtiden och en förnyad styrka om att vilja göra något åt situationen.

Filmen är budskapet och det är värt att lyssna på.
Se. NU!