Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionFarväl Falkenberg



Fem grabbar har växt upp tillsammans i Falkenberg. De barn de en gång var har sakta men säkert förvandlats till unga män. De går på tomgång. Staden är för liten. De suger näring ur sitt kollektiva minne av sin uppväxt. Brytpunkten har kommit, hur väljer de att fortsätta sina liv? Stanna i Falkenberg? Åka till Göteborg i höst? Följa sina drömmar någon annan stans? Den sista sommaren i Falkenberg är här.

När regissören Jesper Ganslandt berättar om återvändandet till - och minnet av - sin barndomsstad låter han sina vänner gestalta sig själva. Människorna vi får bekanta oss med är, om inte sig själva, så åtminstone en bild av sig själva; de bästa vännerna Holger och David; Holgers deprimerade äldre bror John; den småkriminelle Jörgen med de stora planerna; hemvändande Jesper. Det här bidrar till att ”Farväl Falkenberg” får en djupt personlig prägel, men det märks rätt snabbt vilka av dessa personer som Ganslandt haft en närmare relation till, och därför bär på tydligare utmejslade sidor. Framförallt Holger känns mycket trovärdig. Dessvärre riskerar mer perifera karaktärer att bli rätt endimensionella. Presentationen av John är en kavalkad i övertydlighet: Johns mamma frågar honom varför han alltid är deprimerad och bredvid henne ligger en bok med titeln ”Bli lycklig”. Har någon missat att John inte är lycklig? Någon?

”Farväl Falkenberg” är en film som vill dra sig undan från klassiska berättarstrukturer. Idén verkar vara att den autentiska och känslomässiga resonansen mellan film och åskådare blir mer påtaglig om man inte underkastar sig dramaturgiska regelverk, och en bra bit in i filmen blir vi mest matade med olika, till synes slumpmässiga, brottstycken från vännernas liv. De småpratar, filosoferar, spelar tevespel, gråter, nakenbadar och går omkring utan tröja (en gammal välbeprövad måttstock: Ju mer naket, desto högre realism) med blottade tatueringar. Allt fotat medvetet fult och handhållet, ackompanjerat av utmärkt musik av Erik Enocksson. Och visst, det är hedervärt med nytänkande. Alla nya infallsvinklar är välkomna men här är det vare sig speciellt nytt eller intressant: det känns som att se en dokumentär om någon annans vänner, men som hela tiden slår över och blir privat.

Paradoxalt nog har ”Farväl Falkenberg” den mest tydligt dramaturgiska vändpunkten jag sett på år och dagar och det är först i och med den som filmen verkligen bränner till och blir känslomässigt vital. Den drabbar mig långt hårdare än jag hade räknat med och under resten av filmen öppnas det en befriande direktkontakt mellan ”Farväl Falkenberg” och mitt hjärta. Men när dramaturgin blir så påtaglig och Ganslandt börjar berätta traditionellt känns första halvan av filmen plötsligt som en alldeles för utdragen upptrappning utan vare sig fokus eller driv. Det är uppenbarligen en fråga om konsekvens: Förutsätter man sig för att göra en antistrukturell film kan den helt enkelt inte vara så dramaturgisk som ”Farväl Falkenberg” är. Man måste välja vilken fot man ska stå på.

Det känns i vilket fall som helst hoppfullt att Memfis Film satsar på en sån här - trots allt - ganska ovanlig film, i allt större grad känns de som själasörjarna för den svenska filmbranschen. Jag har svårt att se att något annat produktionsbolag av samma storlek skulle satsa på ”Farväl Falkenberg”, ”Ett hål i mitt hjärta” eller ”Lucky People Center Intl”. Nästa gång kanske de drar det ännu mer till sin spets. Jag håller tummarna.