Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionMumien



Det är möjligt att min livslånga kärlek till oförargliga matinéartade actionfilmer kan spåras till en dag i mitten på åttiotalet. Jag var hemma från skolan eftersom jag drabbats av en av de mystiska åkommor som huvudsakligen drabbar skolbarn. På den tiden kunde jag se tre TV-kanaler inklusive en dansk, och den vänliga fru Fortuna hade sett till att en av dem sände en Errol Flynn-festival den dagen.

Jag minns inte längre hur många filmer jag såg, men två fastnade i minnet: Robin Hoods äventyr och Kapten Blod. Trästavar och pilbågar, sablar och pistoler. Klockren, förstklassig underhållning.

Sedan dess har jag varit ett lätt offer för snygga, modiga hjältar, skojiga sidekicks, kvicka replikväxlingar, sköna kvinnor och hisnande actionscener. Filmerna når aldrig upp till mästerverk - låt oss vara ärliga, de kommer inte ens i närheten - men de är ofta filmer som kan ses om och om igen med samma tjusning som första gången.

1999 års version av Mumien, fjärran från de skräckfilmer den ärvt titeln ifrån, är en sådan film, och en av de bästa på länge. Brendan Fraser är Rick O'Connell, den oförfinade hjälten med ädelt hjärta, som leder bibliotekarien Evelyn Carnahan (Rachel Weisz) och hennes klumpige bror Jonathan (John Hannah) till en glömd stad i Egyptens öken. Där råkar de väcka den onde präst Imhotep till liv, som tvåtusen år tidigare begick ett oförlåtligt brott och straffades med den hemskaste av alla förbannelser. En bieffekt är odödlighet och magiska krafter.

Ett fantastiskt äventyr tar vid. O'Connell fäller kvick replik efter kvick replik, Carnahan indigneras av hans oborstade sätt medan hon synbart smälter inför honom, Jonathan klantar sig men får givetvis ständigt chansen att återupprätta sig. Skurken är riktigt ordentligt genom-ond och får hjälp av en liten råttlik kappvändare (Kevin J O'Connor) som vi snabbt lär oss att älska att hata. Alla komponenter finns på plats.

Även om Mumiens intrig är både mer sammanhängande och mer genomtänkt än de flesta äventyrsfilmers så vet vi alla hur det är i verkligheten - den är bara där som bakgrund. I Mumien finns det fullt tillräckligt i förgrunden för att hålla oss intresserade. Datorskapta, övernaturliga sandstormar. Odöda krigare. Imhoteps gamla älskarinna, återkommen från Dödsriket. Svärmar av köttätande skalbaggar. En hel stads befolkning förvandlad till viljelösa zombier. Och, givetvis, hjälten i sitt esse med revolver och vass tunga.

Är Mumien ett konstverk? Absolut inte. Kommer man att gå ifrån den med nya insikter i mänsklighetens villkor? Nej. Men om man har tur och går in med barnasinnet kvar går man därifrån med en känsla av att barndomens magi fortfarande finns kvar. Och det är bra nog för mig.