RecensionDjävulen bär Prada
Andrea (Andy) Sachs är den nyexaminerade journalisten som i brist på skribentjobb går till en arbetsintervju för ett jobb som assistent på New York-modetidningen Runway Magazine. Hon läser inte modetidningar själv och bryr sig inte nämnvärt om hur hon är klädd det är endast ett brödjobb det är fråga om och möjligen en väg in i tidningsbranschen. Vad hon inte vet är att jobbet hon söker är som biträdande assistent åt en av modevärldens mest inflytelserika personer chefredaktören Miranda Priestly (Meryl Streep) som är så fruktad i byggnaden att människor bokstavligen flyr hals över huvud när hon anländer med sin privatchaufför och ingen skulle drömma om att våga åka i samma hiss som henne.
Jobbet som Andy söker är hett eftertraktat och miljoner kvinnor skulle döda för det får vi veta upprepade gånger under filmens gång. Miranda är en skoningslös chef och styr tidningen med järnhand, ingen vågar ifrågasätta hennes fingertoppskänsla och de som gör henne besviken avskedas i allmänhet omedelbart. Det står snabbt klart att Andy är så fel för jobbet som man kan vara: hon klär sig utan vare sig eftertanke eller dyra designkläder, hon är inte intresserad av mode och hon äter vad som faller henne in (You eat carbs!). Miranda är dock less på att avskeda assistenter på löpande band och anställer henne mot alla odds som assistent åt sin förstaassistent: Emily (Emily Blunt). Andy märker snabbt att jobbet inte är en dans på rosor. Hon måste vara anträffbar dygnet runt, springa ärenden runt hela New York, äta lunch på högst 15 minuter (om schemat tillåter det), lära sig tyda Mirandas order som ges med minimal information och stå ut med konstanta utskällningar.
Andy vägrar dock att ge upp och med hjälp av den snobbige men snälla stylisten Nigel, (Stanley Tucci) som fixar lite trendiga kläder åt henne, så utvecklas hon långsamt till den bästa assistent Miranda har haft. Hon sugs snart in i modevärldens hetsiga tempo och mörka baksidor, något hennes vänner och framförallt pojkvän (Adrian Grenier just nu aktuell i serien Entourage) får erfara.
Djävulen bär Prada är en filmatisering av bästsäljaren med samma namn och är regisserad av David Frankel som tidigare varit inblandad i TV-serier som Band of Brothers, Rome, Entourage och Sex and the City. En populär tolkning av boken är att huvudpersonen Miranda Priestly är baserad på chefredaktören för amerikanska Vogue - Anna Wintour. Författarinnan Laura Weisberger (som är Wintours före detta assistent) förnekar dock detta liksom Meryl Streep. Anna Wintour ska ha kommit till filmpremiären iklädd Prada.
Att fans av Sex and the City kommer springa iväg till den här filmen torde vara lika självklart som att den kommer att få fyror och femmor i betyg av Veckorevyn och Damernas Värld. Det är kanske inte så konstigt, för det är trots allt mycket fokus på mode och modeindustrin i filmen och målgruppen är i första hand klädintresserade människor.
Själva filmen i sig är en ganska harmlös komedi, där de flesta skämten antingen bygger på hur bitchig Miranda Priestly är, hur lite Andy kan om mode, eller någon typ av viktskämt (Nigel kallar Andy 6 som i hennes storlek och resten av Mirandas stab kallar henne Emily eller the new Emily som i hennes kollega). En tänkande människa inser dock snabbt att det är en fullständigt befängd idé att Andy får jobb på tidningen. Visst är hon en nyexaminerad journalist med bra betyg, men hon skall inte göra något journalistiskt arbete på redaktionen och under arbetsintervjun gör hon klart på många sätt att hon inte gillar mode. Jag tror inte att man får ett jobb på Filmkrönikan om det första man gör är att berätta att man inte gillar film.
Överhuvudtaget tycker jag etableringen av huvudpersonen görs väldigt dåligt och icke-trovärdigt. Huvudpersonen skall vara en begåvad och smart ung tjej, men man tar i så mycket i början när man skall få henne att verka jordnära och nöjd med sig själv (för att jobbet sedan skall kunna bryta ner henne), att hon framstår som både nonchalant, dum i huvudet och osympatisk. I mina ögon såg dessutom Anne Hathaway (som spelar Andy) smalare ut än Emily Blunt genom hela filmen, hur pösiga tröjor hon än bar. För övrigt var jag helt säker på att Emilys brittiska bryning var fejk, men hon kommer tydligen från London så jag vet inte vad det säger om hennes insats.
Sin karaktär till trots så sköter sig Hathaway hyfsat i huvudrollen och alla designers som lånat ut kläder till filmen är nog nöjda med hennes utseendemässiga blandning av Audrey Hepburn och Liv Tyler. Skådespelarmässigt lämnas en hel del kvar att önska, men Meryl Streep och Stanley Tucci lyckas hålla upp filmen hyfsat trots att Streep inte känns på topp. Miranda Priestly känns helt enkelt inte tillräckligt ond och bitchig, utan bara iskall och respekten man har för henne efter hennes suveräna introduktionsscen svalnar snabbt. Man hade velat se en prestation lite närmare Top Model-domaren, ex-modellen och ultra-divan Janice Dickinson.
Jag har inte läst boken Djävulen bär Prada, men filmen verkar inte ha några ambitioner förutom att visa upp en massa bling-bling i form av nya klädkollektioner. I sina bästa stunder är den en underhållande film med härlig översittarkomedi. I andra stunder är det en blek tolkning av riktig designjargong i tillrättalagda modesituationer och i de värsta stunderna är det bara en LOreal-reklam på TV3.
För er som vill ha mer av den här varan borde filmatiseringen av Toby Youngs succéroman \"How to Lose Friends & Alienate People\" som har premiär 2008 vara något att se fram emot. Jag gissar på att den blir mer underhållande.
