RecensionFlags of Our Fathers
Trots att andra världskriget, i Europa, började lida mot sitt slut i februari 1945, rasade det vidare i Stilla havet, där ett av de viktigaste och blodigaste slagen utspelades på ön Iwo Jima. Denna kamp kulminerade i ett av historiens mest kända fotografier. Joe Rosenthals bild av den amerikanska flaggresningen på Iwo Jima är förmodligen det mest reproducerade fotografiet i världen och en av det mest kända frihetsikonerna (förutom kanske Alberto Kordas bild av Che Guevara). Om man är amerikan är det här en bild man får inpräntad på näthinnan från tidiga barnsben: flaggviftarnas Mount Everest, marinkårens månlandning. Nu har Clint Eastwood och producerande Steven Spielberg inte gjort en, utan två parallella filmer om historien. Dels Flags of Our Fathers som berättar den amerikanska vinnarhistorien och dessutom Letters From Iwo Jima, som nästa år skall ge oss japanernas nederlagsversion på samma historiska händelse.
Det här är givetvis en känd historia i USA och Japan, men för oss européer som inte vet vad det är frågan om: 1945 skulle alltså USA - innan det jättelika slaget om Okinawa - ta kontroll över den strategiskt viktiga flygbasön Iwo Jima, en 21 kvadratkilometer stor ö som i princip var Japans Kanonerna på Navarone. På ön låg nämligen ett par hårdbevakade kanoner insprängda i en bergstopp, samt diverse farligt flygartilleri och andra tunga vapen. För att vinna kriget måste man få kontroll över ön.
Filmen tar avstamp i nutid men berättas med tillbakablickar. Vi får följa de tre (av sex) flagghissarna som inte dog på ön efter händelsen, eller rättare sagt: de som reste den andra flaggan. Resningen av flaggan på bergstoppen blev en sådan succé att när någon höjdare ville ha den som souvenir, tog man ner den första flaggan för att soldaterna skulle få den och reste istället en annan i dess ställe. Det var dessa soldater som hamnade på den häftigare bilden och blev kända i hemlandet. Marinen skickade genast hem dessa tre: John Doc Bradley (Ryan Phillippe), Rene Gagnon (Jesse Bradford) och Ira Hayes (Adam Beach) för att peppa det krigströtta folket. Bilden som togs blev nämligen så populär att dessa nationalhjältar rekryterades till en PR-turné som skulle kränga amerikanska obligationer, så att krigsmakten kunde få in de 14 miljarder som krävdes för att vinna kriget.
De tre männen hade dock inget intresse av att bli kallade hjältar, när 7000 amerikaner och 18000 japaner hade dött på ön. Dessutom hade de knappt fått bearbeta detta trauma innan de nu skulle ut på en cirkusturné och visa upp sig som apor.
Det som för icke-amerikaner oftast blir jobbigt med sådana här filmer brukar vara patriotismen, flaggviftandet och det militära testosteronet. Intressant nog är det relativt lite med sådant i Flags of Our Fathers (titeln gör en lite illamående dock). Efter en stapplig inledning med lite krystad värnpliktsjargong så växer den till en fin och vemodig film om tre psykiskt skadade och ofrivilliga hjältar, som försöker ordna upp sina liv. Den lillgamle Doc Bradley (det är för övrigt hans son som skrivit boken som filmen är baserad på) får i den otacksamma sjukvårdarrollen obeväpnad vada fram i lik och se sina vänner dö till höger och vänster. Den harige prettyboy-karaktären Rene Gagnon får brottas med dåligt samvete när han ska försöka iklä sig rollen som nationalhjälte, efter att knappt använt sitt vapen på ön. Värst har det dock indianen Ira Hayes, som inte bara har fått stå ut med militärens dagliga mobbing nu skall han agera hjälte samtidigt som han får ta skit av alla i 40-talets rasistiska USA. Adam Beach gör en bitvis strålande roll som den ledsne indianen och man tycker genuint synd om honom när alla drar indianskämt och hetsar honom att dricka sprit, fast han inte tål det. Ryan Phillippe gör också en solid roll och det är väl snarare på ett skådespelarplan filmen har chans på Oscarstatyetter, jag tycker inte Clintan har gjort årets bästa film. Det är först på slutet den verkligen börjar växa, men just när man tycker den är bäst, faller den ändå på de klassiska amerikanska flaggviftarklyschorna. De slogs för sitt land, men dog för sina vänner och så vidare.
Öronproppar kan rekommenderas för de känsliga under krigsscenerna.
