RecensionKafka
Ända sedan den oväntade succén med Sex, lögner och videoband har Steven Soderbergh varit i den speciella sitsen att han har kunnat ägna sig åt vilka filmprojekt som han nu råkar känna för att ägna sig åt. Jag är inte så säker på att det är en så avundsvärd sits som det kan låta som. Jag inbillar mig att den som får fria händer för snabbt alldeles för ofta tappar både riktning och genuin motivation i sitt konstnärskap. Jag inbillar mig också att en regissör som måste stånga sig blodig för att få ihop budgeten till sitt nästa projekt ogärna ägnar sig åt halvhjärtade hobbyprojekt som Kafka.
Det är naturligtvis inte fråga om någon direkt dålig film. Soderbergh är liksom lite för begåvad som regissör, fotot för djupt och elegant kolsvart och inramningen av tidigt tjeckiskt nittonhundratal lite för läcker för att det skulle kännas rättvist att säga så. Problemet är väl snarast känslan av att man sitter och ser på hur en smärre ocean av skickligt hantverk försöker dölja att filmen innerst inne är en hyfsat poänglös pastisch. Jeremy Irons (som för övrigt alltid är bra) spelar en Franz Kafka, halvvägs in i sitt författarskap, som frustrerat pendlar mellan sitt bisarrt byråkratiska jobb och Prags ölstugor utan att hitta något egentligt fotfäste i tillvaron.
Denna del stämmer väl överens med Kafkas biografi.
Men när en av hans goda vänner dör under mystiska omständigheter befinner Kafka sig plötsligt indragen i en mystisk härva som inkluderar
A) en korrupt maktfullkomlig organisation som toppstyr Prag från ett oåtkomligt slott
B) en anarkiströrelse som vill befria staden med hjälp av bomber och terroristdåd, och
C) ett antal zombie-liknande monster-människor som jagar efter dem som hotar Ordningen.
Vid denna punkt sätter naturligtvis thrillermomenten in - vår käre författare är egentligen inte alls sugen på att ta ställning i den ytterst förvirrande kampen mellan fanatiska anarkister och en slags proto-totalitär konspiration som smyger i skuggorna, utan vill mest ha lite frid (både inre och yttre), och avsluta sina verk. Naturligtvis får han varken frid eller tid att skriva.
Jag är ingen expert, men att döma av de Kafka-biografier jag har läst har denna senare del av historien inte ett lika stort stöd i verkligheten.
Och visst, på papperet låter ju det här som en ganska rafflande historia: när allt kommer omkring är det få saker som gör mig så knäsvag som kombinationen av thrillerhistorier och konstfilm. Då är det ju synd att Kafka varken är särskilt tankeväckande eller spännande: hela tiden känns det som att filmen är lite för upptagen av att spela ett postmodern parti referensbingo för att faktiskt berätta en historia. Referenserna till Kafkas egna verk duggar tätt men utan att egentligen betyda någonting eller ha någon särskilt djup förankring i historien. Den enda egentliga insikten filmen faktiskt ger oss är att manusförfattarna kan titlarna på en handfull Kafka-noveller: ni får ursäkta om jag inte kissar på mej av upphetsning.
Kafka är ungefär en timme och fyrtio minuter lång. På den tiden hinner man gott och väl läsa igenom Förvandlingen, ett av nittonhundratalets verkliga litterära mästerverk, och får så oändligt mycket mer Kafka-stämning och originella tankar för pengarna. Så lägg tiden på att läsa den istället.
Men om man redan har läst Förvandlingen då? Läs den en gång till.
