Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionDa Vinci-koden



Joel Surnow, producent för “24”, ville använda boken till den tredje säsongen av TV-serien om den omåttligt morgontrötte Jack Bauer. Författaren Dan Brown ville inte det (så säsong 3 av “24” fick istället handla om elaka araber som sprider giftig gas i avloppet eller hur det nu var). Det är svindlande att föreställa sig vilken monstersuccé det skulle ha blivit om Jack Bauer fick kuta runt i Europa ett helt dygn på jakt efter chiffer att ringa CTU om. Jag vill helst inte skriva det här, men med facit i hand så gjorde Dan Brown årets största tabbe.

“The following takes place in Europe. We’re all fucked.“


Jag har två väl valda observationer att dela med mig av först.

1: Medlemmar av den Katolska Kyrkan bör anses som hemskt farliga eftersom dom har munkar som springer runt i kåpor och har ihjäl folk som försöker lösa chiffer lika avancerade som familjekryptot i Hemmets Journal. Dessutom talar dom med släpig dialekt och har till på köpet jobb på det lokala bageriet där dom varje dag doppar skallen i en blandning av gelatin och mjöl eftersom dom hört att det ska vara bra för hyn. Spring för livet.

2: Det första den franska polisen gör när dom hittar en mördad fransk museiintendent i Louvren, som ligger i Paris, Frankrike ifall någon inte vet det, som dessutom lämnat efter sig ett besynnerligt meddelande på latin, som för övrigt är ett språk vi mest förknippar med Europa, är att ringa efter en Amerikansk expert eftersom han förväntas kunna klara biffen, som för övrigt är ett slags mål mat fransmän misslyckats med att tillaga i alla tider. Inget ont med det. Dom kommer alltid att ha Quarter Pounder avec fromage. Eller är det Royale?


Tom Hanks spelare Robert Langdon, experternas expert på symbolhistoria (jänkare, givetvis) som i ett nafs fedexas till Frankrike för att bistå polisen där med råd och rön om ett par mystiska symboler dom hittat på en mordplats. Några turer senare finner han att han själv är huvudmisstänkt och tillsammans med den söta kryptologen Sophie, eller Amelie från Montmartre, Audrey Tautou, dras han in i en riktigt familjevänlig jakt på den riktige mördaren och sanningen bakom mordet, med Jean Reno's kommissarie och Paul Bettany's mördarmunk efter sig.

Dom som läst boken vet att Dan Brown lyckats föra in en hel busslast av olika saker som i alla fall var tänkt att locka oss till att läsa boken av ren entusiasm. Vi har bland annat en väldigt sömnig kärlekshistoria mellan två fullkomligt ointressanta huvudpersoner, en mordgåta att fasa över samt en ännu mer fiktiv konspirationsteori än alla andra konspirationsteorier därute, baserad på en fantasyroman med ett myller av dammiga gamla författare.

Filmen struntar enligt uppgift i kärlekshistorien, men nog måste jag ändå säga att jag lyckades urskilja en raggningsreplik mitt upp i alla korsord:

Tom Hanks: Wow. Du är ju en riktig hejare på chiffer.
Amelie från Montmartre: Tack.

Satan, vad många gånger man kört den där själv när man varit ute och raggat! “Hänger du med hem och löser korsord, bruden?” Klassiker! Men så är dom ju båda experter, vad kunde man annars tänka sig?

Mordgåtan är i filmen rätt nedtonad, om du frågar mig - vilket du förstås inte gör men ändå inte kan protestera mot. Ja visst, Tom Hanks och Amelie blir jagade av polisen i några scener, men det är ingenting filmen lägger någon större vikt på. Det är ett sidospår och inte ett helt intressant sådant heller. Det är inte heller konspirationen filmen handlar om, men mordet är åtminstone Tom och Amelies drivkraft till att faktiskt slösa tid på konspirationen, vilket förstås betyder att om konspiratörerna inte satt dit dom för mordet hade dom kanske åkt hem till sig och struntat i det där ryktet om en uråldrig och fasansfull konspiration. Vilken konspiration?

Konspirationen, som alltså handlar om att Jesus gick och fixade familj med fru och barn och barnbarn är någonting Kyrkan till varje pris vill hålla hemlig, för om sanningen skulle komma ut skulle det betyda att slutet skulle behöva skrivas om, vilket förstås är en alldeles enorm katastrof eftersom slutet just råkar vara det mest intressanta enligt konspiratörerna. Dessutom skulle det vara väldigt dyrt och en större miljökatastrof om man tänker på hur mycket glansigt papper som skulle behöva tillverkas.


Skådespelarinsatserna i filmen är överdrivet lustiga.

Tom Hanks, som delar ansiktsuttryck med kollegor som Christopher Lambert och Steven Seagal, ser alltid besvärad ut - vilket förstås är att förstå eftersom hans enda funktion i filmen är att springa runt och försöka lösa chiffer tillsammans med Amelie från Montmartre som bara ser uttråkad ut. Båda kan förstås le vid behov, men det är väldigt konstgjorda leenden som uppvisas. Utmärkt skådespeleri är inte alltid något bra.

Mördarmunken Sillen, som spelas av Paul Bettany, har anklagats för att spela över, men om så är fallet har han precis som Jack Nicholson i Batman bevisat att det bara blir bra av att spela över en liten stund. Problemet är bara att Sillen mest dyker upp när han inte borde dyka upp och spänningen avtar enormt tack vare detta. Skärpning, Sillen!

Ian McKellen har en tacksam roll som en snäll historiker och som vanligt går Ian’s roll ut på att vara förståndig, se klok ut och tala med en sån där trevligt farbroderligt mysig röst som gör att man lyssnar på allt vad hans rollfigur har att säga även om det är rena rama nyset. Ian skulle kunna hålla ett föredrag om Final Fantasy 7 och jag skulle lyssna på vartenda ord eller åtminstone se till att inte snarka alldeles för mycket.

I övriga roller syns Jean Reno. Ja, Jean Reno spelar förstås inte alla andra roller men precis som Ian McKellen är Jean Reno alltid sevärd och om du tänkt se filmen av en enda anledning, låt anledningen heta Jean Reno eller Ian McKellen. Å andra sidan kan du lika gärna se filmen av två anledningar så länge som du bara ser den en gång.


Allt som allt.

Precis som boken lider filmen av att en viktig ingrediens är frånvarande: en intressant handling som andra än religiösa tokar kan gå och sysselsätta sig med i ett år eller två. Mordhistorien tar aldrig fart, romantiken är hopplös och inte blir det någon action heller. Däremot blir det en del skräckinslag i form av myter och religiösa ritualer, men det krävs att man aldrig förr sett en skräckfilm för att ens kunna klassa dessa inslag som skräck och hålla med sig själv.

Det är en slags mes-thriller, helt enkelt.

Betyg: 2/5
Ian McKellen och Jean Reno lyfter upp det här sömnpillret till en tvåa. Gå och se filmen och köp sen en tidning och lös familjekryptot där.