Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionLadyhawke



I ett halvmytologiskt medeltida Frankrike rymmer tjuven Philippe \"Musen\" Gaston (Matthew Broderick) från staden Aquilas fängelsehålor, något han är den förste att lyckas med. Hans stora käft försätter honom snart i bekymmer, men han räddas från soldaterna som jagar honom av en mystisk, tystlåten riddare (Rutger Hauer). Riddaren presenterar sig som Etienne av Navarre och begär att Gaston ska visa honom vägen in i katedralen i Aquila, så att Navarre kan döda biskopen.

Navarre har en trogen hök med sig. På natten försvinner både Navarre och höken och i stället dyker en svart varg och en vacker kvinna (Michelle Pfeiffer) upp. Det visar sig sedermera att Navarre och kvinnan, Isabeau d'Anjou, förälskade sig i varandra men biskopen av Aquila var också kär i Isabeau och förbannade dem så att han var en varg på natten och hon en hök på dagen. Alltid tillsammans men för evigt isär.

Rutger Hauer är tyst, bister och stark, som alltid. Matthew Broderick är charmigt pojkaktig, som alltid. Michelle Pfeiffer är helt enkelt otroligt vacker; tyvärr blir hennes karaktär inte mer utmejslad än så. De får hjälp av en fet, alkoholiserad munk (Leo McKern) av den sort som har en märklig tendens att dyka upp i fantasyfilmer, och han utför sin tilldelade uppgift genom att vara lustig och faderlig.

Effekterna har åldrats sämre än vad som är strikt nödvändigt. Även 1985 kunde förvandlingen från människa till djur och tillbaka göras mycket bättre än i den här filmen. Se En amerikansk varulv i London från 1981 för ett lysande exempel. Även om det inte borde ha gjorts så utdraget och plågsamt som i den filmen så hade det kunnas göra mycket bättre än \"now you see it, now you don't\"-versionen som används i Ladyhawke.

Storyn är förutsägbar men räddas huvudsakligen av kontrasten mellan den kylige Hauer och den intagande Broderick. Den senare har gott om minnesvärda repliker, särskilt när han talar med Gud, vilket han gör så ofta han finner anledning.

Det största misstaget jag gjorde med Ladyhawke var troligen att se den först som vuxen. Mitt barnjag hade älskat den. Enbart scenerna där Navarre iskallt använder sitt dubbelarmborst hade matat min fantasi obegränsat. Som vuxen tycker jag om den, men svärd och pilar är inte längre tillräckligt för att fascinera mig.

Ladyhawke är en utmärkt fantasi för stunden, men tiden har sprungit ifrån den en smula. Klart sevärd, men inte den klassiker jag hade tyckt att den var om jag hade sett den för tjugo år sedan i stället.