RecensionJindabyne
Stewart Kane (Gabriel Byrne The Usual Suspects, Dead Man, Millers Crossing med flera) är en irländsk, före detta rallyförare som nu jobbar på en bilverkstad och lever ett stilla liv i det lilla australiensiska samhället Jindabyne. När Stuart och hans tre vänner åker ut i vildmarken och fiskar hittar de en mördad aboriginsk kvinna flytandes vid flodkanten. Istället för att vandra tillbaka till sin bil och underrätta myndigheterna så binder de fast kroppen och fortsätter att fiska i två dagar innan de åker tillbaka till staden och larmar polisen. Detta väcker starka känslor hos lokalbefolkningen, särskilt bland den aboriginska delen och de fyra männen utsätts för förakt, hat och fysiska attentat. Händelsen tär även på såväl männens inbördes relationer, som deras familjerelationer.
Jindabyne inleds med ett mord, men trots att publiken hela tiden vet vem mördaren är så är det ett familjedrama som filmen skildrar. Eller rättare sagt flera. De fyra männen har alla olika familjedemoner att handskas med i sin vardag. Carl och Jude har själva förlorat sin enda dotter (som var i samma ålder som den mördade kvinnan) några år tidigare och är nu styvföräldrar till sin dotterdotter. Rocco var tidigare ihop med deras dotter, men lever nu ihop med en annan kvinna. Den unge Billy har nyss blivit pappa själv och bor med sin familj i deras trailer. Stewart och hans fru Claire (Laura Linney Mystic River, Man of the Year, Truman Show med flera) lever i ett något ostadigt förhållande, tillsammans med deras unge son. Claire är den sista bland vännerna att få höra om männens upptäckt och när Stewart inte vill prata om vad som har hänt blir Claire upprörd och börjar tvivla på deras förhållande. Händelsen river upp gamla sår och skapar dessutom nya problem för alla inblandade.
Jindabyne är ett välspelat relationsdrama, som blandar internationella skådespelare med några av Australiens största skådespelare och även ett par debutanter. Regi står den okända Ray Lawrence för och det kanske mest intressanta med filmen är att manusförfattaren - Raymond Carver - har återupprepat fiskehistorien han skrev till Robert Altmans Short Cuts 1993 och byggt en hel film kring händelsen denna gång. Filmen bjuder på många storslagna australiensiska vyer, nästan lite väl många kan tyckas filmen hade med fördel kunnat klippas ner en kvart.
Jag gillar filmen för dess annorlunda vinkling att fokusera på människornas vardag - den blir ofta befriande naturlig och okrystad. Tyvärr har den också en del brister. En av dessa är att den skildrar ett par historier för mycket onödiga sidohistorier som känns ganska överflödiga och gör filmen onödigt lång. Det lugna berättartempot fungerar i sina bästa stunder mycket bra i den sömniga australiensiska miljön, men blir ibland påfrestande och en del utdragna scener är smärtsamt långsamma. I vissa scener verkar det också som att man velat ge filmen en thrillerkaraktär, men dessa scener passar in ganska dåligt med resten av filmen och ger en splittrad helhet. Skildringen av aboriginerna i filmen känns ofta ganska märklig och den ceremoniella begravningsscenen av den mördade flickan är säkert väldigt autentisk, men är för undertecknad i princip olidlig, av fler anledningar än det framförda musikstycket. Jag kan inte hjälpa att känna det som att Jindabyne snubblar på mållinjen.
