Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionMarie Antoinette



När jag gick för att se Sofia Coppolas Marie Antoinette häromkvällen hade jag en mängd förutfattade meningar. Jag hade hört för mycket. Ett brinnande historieintresse som yngre, kombinerat med allt för mycket lyssnande på rescensenter och bekanta hade redan färgat min syn på filmen. Den skulle vara ytlig. Jag ville nästan inte se den av rädsla för att den skulle vara en besvikelse.

Marie Antoinette är en av de mest välkända, eller ökända, historiska gestalterna över huvud taget. Vi får följa henne från den dag hon 14 år gammal väcks för att överlämnas till det franska hovet och sin nya make, den 15 årige kronprinsen av Frankrike, till den dag de blir fängslade av revolutionärerna.

I jämförelse med det Franska hovet var det Österrikiska ledigt och näst intill slappt. Marie Antoinette förbryllas över de onödiga och tidsödande ceremonier som ingår i hennes nya vardag. (Den som tycker att det verkar absurt skall veta att det var än värre i verkligheten.) Äktenskapet fungerar dåligt. De båda ungdomarna har mycket litet gemensamt och ingenting händer i sängkammaren, något som engagerar både den gamle kungen Ludvig XV och Marie Antoinettes barska mor, kejsarinnan Maria Teresia, som ständigt sänder anklagande brev med ”goda” råd åt dottern. Bristen på arvingar är en het politisk potatis, samtidigt som en stor personlig olycka och skam för kronprinsparet.

Detta är så att säga grundintrigen i Marie Antoinette. Den broderas ut med vackra bilder och häftig musik. Liksom i Lost in Transration ger Coppola karaktärerna tid att bara vara framför kameran. Det är riskabelt, och det ska erkännas att det i vissa fall balanserar på gränsen till att bli lite segt. Det beror helt på toleransnivån för stunden. Vi serveras ögongodis i form av byggnader, kostymer och vackra bildkompositioner. Ja, det är mycket yta. Men det är inte BARA yta.

Rollbesättningen är lysande och lyfter filmen. Hade defenitivt mina tvivel gällande Kirsten Dunst i titelrollen, men jag äter upp allt här och nu. Hon bär filmen, utstrålar värme och är hela tiden fullständigt närvarande. Det är förvisso ingen rollprestation som ger henne en Oscar, men hon gör sitt jobb med bravur. Jason Schwartzman är skönt nördig som hennes make Louis Auguste, och kemin mellan honom och Dunst funkar på något slags barnsligt plan. Det slår inga gnistor, men det är ju inte heller meningen. Tid verkar ha lagts ned på minsta biroll med till synes lika stor noggrannhet som i Milos Formans Amadeus. Judy Davis som Comtessan de Noailles är rolig i all sin träighet, likaså Steve Coogan som den formelle rådgivaren Mercy. Var även mycket förtjust i Shirley Henderson och Molly Shannon som kronprinsens skvallriga fastrar ”Mesdames Tantes”.

Räcker det? Det beror helt på vad man är ute efter. Detta är definitivt ingen biografi, även om Coppola tagit sig förvånande få friheter med storyn, det är ett porträtt av en ung kvinna av sin tid och sin klass. Den vill även få oss att dra paralleller till vår egen tid, och jag tycker det lyckas. Det är inte så distanserat som en del filmer av den här typen tenderar att bli. Egentligen ser vi på hur hennes liv bara går, och jag tror också att det kan vara en av Coppolas intentioner. Att skildra ett liv. Ibland är det segt, ibland händer inte så mycket. Men det är fortfarande ett liv.

Sofia Coppolas Marie Antoinette är en kostymfilm gjord med en klackspark och mycket hjärta. Och antagligen det snyggaste vi får se i år.