RecensionDesmond & träskpatraskfällan
Efter framgångsrika animerade skapelser som Robin, De tre vännerna
Och Jerry och Radioheads Paranoid Android-video verkar regissören Magnus Carlsson tycka att det är dags att inta bioduken. Och varför inte göra det med Sveriges första stop motionanimerade långfilm?
Desmond och träskpatraskfällan handlar om invånarna i Hallonskogen. Det är en brokig skara fabeldjur vi får bekanta oss med: den tuffe och lite elake hårdrocksräven Ville som i hemlighet leker med dockor, den pragmatiske kommunfullmäktigeälgen Helmut Seabot som hyser varma känslor för fru Krokodil (mamma till busfröt Lille Fant), Bittan Ko som har skogens enda skönhetssalong, den boxande och snabbspringande Sebastian Hare och självklart Desmond själv, den snälla grisen som bakar äppelmosmuffins och älskar att bada bastu. En dag upptäcker de att någon har stulit saker från deras hem och de misstänker genast det hemska Träskpatrasket. Tillsammans bestämmer de sig för att bygga en Träskpatraskfälla för att fånga monstret (trots att ingen av dem någonsin sett det och Helmut Seabot prompt hävdar att det inte finns).
Utifrån denna ramberättelse gör Carlsson sedan nedslag, i form av återberättade tillbakablickar, hos de olika figurerna. Varje berättelse leder fram till någon tydlig sensmoral i stil med värdet av vänskap, att det lönar sig att var snäll eller att det ibland kan vara bra att vara liten. Visst är det en finurlig berättarteknik, men jag misstänker att småhistorierna ibland kan vara lite för långa och att det därför kan förvirra den allra yngsta publiken. Till och med jag kände mig lite bortkollrad på något ställe. Problemet ligger nog främst i att filmen är aningen för lång för att man ska hålla uppe intresset hela vägen ut. Det sviktar lite i den tredje historien (som handlar om hur räven Ville bestämmer sig för att vara bäst på att vara sämst), men kommer sedan tillbaka lagom till upplösningen.
Animationen är däremot rasande stilfull. Hallonskogen är en mycket detaljrik lermiljö som är befolkad av ett härligt persongalleri. Stämningen andas lika delar Nalle Puh (Fru Krokodil och Lille Fant måste vara alligatorkloner av Kängu och Ru) och Flåklypa grand prix, vilket uppenbarligen är ett mycket gott betyg. Carlsson har sömlöst lyckats överföra sin fina känsla för karaktärsdesign till lerformatet.
Röstskådespelarna gör också ett ovanligt bra jobb. Desmond spelas till exempel av en skönt småmesig Shanti Roney och Helmut Seabot bär Rikard Wolffs myndiga stämma med stor pondus. Bäst är de kvinnliga skådespelarna: Anna Blomberg är genialt lakonisk som Fru krokodil och burlesk som Bittan Ko, och Lotta Bromé passar utmärkt som Märta Elefant, den lätt butchiga byggarbetande elefanten med hängselbyxor och skogshuggarskjorta. Berättarrösten görs av Sten Ljunggren som fogar ihop historierna snyggt. Sämst är Ola Rapace som räven Ville. Han faller hela tiden in i ett påfrestande dussindubbarläge à la Scooby Doo.
Sammanfattningsvis är det här en film för de allra minsta som kanske missar målgruppen lite, men ändå har en skön stämning och charm. Och dessutom den mest tungvrickande titeln sedan Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv.
