Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionCasino Royale



Bond är tillbaka! Med stor stil slår han redan under inledningsscenerna ner den lilla mur jag byggt upp för att skapa distans till ännu en Bond. Vi kastas rakt in i handlingen och jag tänker att det kommer ta mig någon film till innan jag köper att mannen som går bärsärkagång i ett badrum faktiskt är en dubbelnolla. 30 minuter senare har jag köpt hela konceptet och resten av filmen är jag hänförd.

Filmens lugna tempo ger plats för drama, något som man inte såg röken av i de föregående Brosnanfilmerna, som till bredden fylldes med prylfrenesi och action. Här har alla prylar kokats ner till mobiltelefoner och en snygg bil och Bond själv slåss med nävarna igen. Han är mer odödlig än någonsin samtidigt som han aldrig varit mer sårbar. Han är en iskall manschauvinist men lyckas ändå har hjärtat på rätt ställe och hålla distansen där det krävs. Han har också en fantastisk självdistans, något som Bond alltid haft, men nu tas det till en ny nivå när han driver med hela Bondinstitutionen. Som när han på frågan om hans Martini ska vara ”Shaken or stirred?” svarar ”Do I look like I give a damn?”. Detta får anses vara genomgående i hela filmen då alla ordinära Bondsituationer spetsats till ytterligare, inte minst förhållandet mellan James och M. Något som man dock valt att inte krydda är explosionerna utan de har snarare fått stå tillbaka för råbarkat våld och psykologiskt spel.

Historien är väl framförd och 2 timmar och 24 minuter känns inte alls överdrivet. Filmen lyckas visserligen sluta två gånger innan den verkligen gör det en tredje gång men det förstör inte på något sätt utan bryter bara upp lite i de konventioner som Bondproducenterna skapat genom åren.

Daniel Craig är lite utav en überBond vilket hans mejslade yttre och isblå ögon bidrar till. Att han sen för sig som en gentleman och är stark och smidig som en actionhjälte gör att Bond närmar sig en superhjältenivå. Det är såklart på gott och ont men filmen undviker att slå över och bli banal. Det mesta av detta kan vara tack vare den mest fantastiska Bondbrud (om vi ens kan kalla henne det) som jag kan minnas – Vesper Lynd, spelad av Eva Green. Green får fram lika mycket djup i sin karaktär som är mänskligt möjligt i en sån här miljö och det ges plats åt henne och Craig att verkligen knyta band. Klart finns en fetischism av kvinnokroppen kvar (och vad vore Bond utan den?) men manskroppen objektifieras även den. Som i den pricksäkra scenen när Bond dyker upp ur vattnet och går upp på stranden vilket för tankarna till samma scen med Halle Berry i Die Another Day (2002). Kan inte minnas att vi har fått granska någon tidigare Bondkropp på samma vis och det viskas redan om ännu mer intima och banbrytande scener i nästa film.

Storyn är nästan tunnare än vanligt och följer ett tydligt ABC. Men eftersom inget mer förväntas av dagens Bondfilmer så stjälper det inte heller filmen, snarare tvärtom. Handlingen står tillbaka för det intressanta persongalleriet med Mads Mikkelsen, Judy Dench och den personliga favoriten Jeffrey Wright i spetsen. Mikkelsen gör en lysande Bondskurk och pokerpartiet är redan en modern klassiker, även för icke pokerintresserade. Så Bond är tillbaka och vänder upp och ner på alla förväntningar. Den förenklar där det tidigare varit svårt och fördjupar sig i situationer som tidigare avfärdades med en klackspark. 007 har gjort comeback på riktigt och jag längtar redan till Bond 22.