Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionViskningar och rop



Sekelskiftestragedi i herrgårdsmiljö om tre systrars spända relationer som blottlägges när den ena systern ligger döende i cancer.

Ingmar Bergman stilrena mästerverk Viskningar och rop drar mig successivt in i den ångestfyllda rödbelagda herrgården där de tre systrarna Agnes, Maria och Karin lever ett liv fyllt av hat och kärlek. Dolda känslor och allmänt avstånd ifrån varandra såväl fysiskt som mentalt har utvecklats till normer. Men då Agnes lider av en mycket plågsam cancer förmår hon inget annat än att ropa ut sin olidliga smärta vilket hennes systrar inte är benägna att behärska. De fjärmar sig var och en på sitt sätt från hennes vädjan av närhet. Slutligen är det husets trotjänarinna Anna som tar den döende Agnes till sitt nakna bröst.

Ju längre filmen går får vi mer inblick i Maria och Karins förflutna och relationen med deras makar. De levde ett extremt formellt liv som fyllts av kyla, svek, viskningar-falskhet och självförakt. Under denna tid växer även deras förakt mot allt och alla. Ett förakt de slutligen får utlopp för. En grund till deras beteende blir allt mer tydligare.

Agnes, som besitter all den överväldigande smärta, uppfattar jag nästan som gudomlig. Det undgick inte att dra ett par referenser med Jesus. Hon kvider olidligt i sin säng – Jesus upplever likartad smärta då han korsfästs. Trots sina systrars beteende älskar hon dem – Jesus älskade sina medmänniskor trots de oförlåtliga gärningar de begick.
Agnes konfirmationspräst hävdade även, i en mycket kraftfull och bra scen, att hennes kristna tro var mycket stark.

[-]I tekniskt aspekter är filmen fulländad. Den vann Oscar för bästa foto och blev nominerad till åtskilliga andra statyetter, bland annat för bästa film och bästa regi. Blåsningen snuvade den dock på båda dessa priser. Dekorer, kostymer och smink förhåller sig på ett briljant sätt till karaktärerna och den substantiella atmosfär som existerar i filmen. Miljön inne i herrgården, de dominerande röda tapeterna och golven samt de kolsvarta pompösa möblerna, tycker jag reflekterar de känslor och sinnesstämningar som förekommer inne i huset. De förmedlar en känsla av obehag, isolering och vansinne som är en njutning för ögat.

Filmningen är mästerlig. Bergman använder sig av hastiga men samtidigt mjuka inzoomingar på ansiktena som för mina tankar tillbaka till fantastiska Mandomsprovet. Vid konversationer mellan två karaktärer stannar kameramannen på en utav karaktärerna uppseendeväckande länge på ett nästan provokativt sätt. Det leder till att vi själva framställer den andres uttryck och känslor, vilket är mycket effektfullt.
Det förekommer ovanligt få dialoger i filmen. Detta faktum ställer stort krav på Sven Nyqvist som sköter uppgiften enastående och sätter sin egen prägel på detta mästerverk.

Viskningar och rop är en jättevåg av gedigna känslor som sköljer över mig på ett sätt som ingen annan film någonsin har lyckats göra. Flera scener var så kraftfulla och känslomässigt påfrestande att jag med nöd och näppe orkade ta mig igenom filmen. En bidragande faktor till detta är den exceptionella skådespelarinsatserna som utförs med en sådan realism, pricksäkerhet och med ansiktsuttryck som säger mer än 10 000 ord.

Poeten och konstnären Bergman vill få oss att förstå vikten att värdesätta varenda minut i livet som det var den sista, och all skönhet i det. Han vill att vi ska känna tacksamhet. Innan det är för sent. På så sätt får vi falskhet och smärta, viskningarna och ropen, att tystna.