RecensionSnapphanar
Året är 1678 och Danmark och Sverige slåss om makten över Skåne. På Danmarks sida står skånska frihetskämpar kallade Snapphanar. Nils Getting lever ett lungt liv på en liten gård tillsammans med sin familj. Men en dag träffar Nils och hans bror på fem skadade snapphanar, som dom ger mat och tak över huvudet. Men när deras far får reda på detta så ser han ingen annan utväg än att kriget har kommit. Han skickar iväg Nils till Stockholm för att bli präst. Men senare får Nils reda på att hela hans familj har blivit brutalt mördade av Gabriel Lejonhufvud. Nils tänker nu hämnas sin döda familj, och till hjälp får han vid sin sida en grupp med snapphanar.
Jag kan ju börja med att säga att det här måste vara den bästa svenska filmen som någonsin gjorts (möjligtvis bortsett från dunderklumpen). Det kanske inte säger mycket, och det med anledning. Svenskar kan inte göra film och lär väl aldrig kunna göra heller. Men den största bristen ligger på svenska skådespelare. Max Von Sydow, Stellan Skarsgård.. och där tog det stopp.
Även i denna film \"snapphanar\" så är skådespeleriet det största minuset i filmen, tätt följt av dialogerna och bristen på musik.
Men det finns också positivt i detta kostymdrama. Filmen är snygg, spännande och härligt filmat med snygga, typiskt svenska, skogar och miljöer.
Karaktärerna är hyfsat fjantiga och man lär inte direkt känna dom eller handlingen tillräckligt.
Tyvärr öppnas filmen rätt konstigt och det känns som om öppningscenen pågår i över 1½ timme innan man kommer in i filmen och slutar tänka på det.
Dock så är detta helt olikt alla andra svenska filmer och det är det största pluset.
Så till att formulera allt:
En film med stark handling och snyggt gjort med snygga miljöer som faller på grund av skådespelarna och vissa totalt löjliga dialoger.
Men helt klart sevärd. Eller helt enkelt ett måste att se!
