RecensionSkräckens timmar
En typisk hårdkokt thriller från 1955 med Humphrey Bogart i huvudrollen som den hårdkokta skurken. Ett gäng hämndlystna nyss frisläppta gangstrar, ett brödrapar och ett stort dumt råskinn, gömmer sig hos den amerikanska helyllefamiljen i väntan på att Bogarts flickvän ska komma med pengar för fortsatt flykt. Bogart spelar den äldre brodern, med ett ambivalent förhållande till sin lillebror och ett lite enklare förhållande till sin brutale medflykting. Det är ett klassiskt drama, ett sorts kammarspel faktiskt, fast utan dess klaustrofobiska spänning som vanligtvis driver dessa framåt. Här handlar det snarare om att vi undrar hur länge familjen ska orka leva under denna gisslansituation. Flickvännen blir försenad och de ursprungliga 10 timmarna blir snart två dygn.
Utan att avslöja för mycket är det här ett ideologiskt kraftpaket som propagerar för rätten till sitt hem, till sin trygghet och till sitt motstånd mot främlingar. Till sitt försvar ska sägas att filmen, i och med att Bogart besitter den osympatiska rollen av gisslantagare, får en slags ambivalens gentemot den annars klara ideologin (han står sig dock ganska slätt).
Fotot och regin är inte spektakulärt, men ett gott hantverk, och skådespelarinsatserna är godkända, men strukturellt tolkad är detta en väldigt entydig film, som förutom sin ideologi endast spelar på Bogarts självklara snabbkäftade och småilskna karaktär, som vi, i alla fall i dagens samtid, har sett en gång för mycket i filmer som Sirocco, The lonely hours och If we were angels. En tänkbar plotline kan vara: låt oss komma samman mot det yttre hotet, ung som gammal, man som kvinna, rik som fattig. Men låt helst patriarken få sista ordet.
