RecensionThe Host
En vanlig sommardag i Seoul. Längs Hanflodens banker rör sig en sävlig massa flanörer. På gräset sitter picknickande belåtna och njuter av solen. Den lilla familjeägda restaurangen säljer kall öl till de törstiga och nygrillad bläckfisk till de hungriga. Det är kvinnor och män, vuxna och barn, familjer och vänner. Ingen är beredd på den enorma muterade varelse som plötsligt tar sig upp ur vattnet. Förvånansvärt smidigt kastar den sig upp på flodbanken och attackerar allt som rör sig. Tumult tar vid. Människor springer för sina liv då varelsen löper amok och äter kroppar hela. Slutligen tar den till fånga den 13-åriga Park Hyun-seo (Ko A-sung), för att sedan åter försvinna ner i vattnet.
I denna snudd på geniala upptakt trampar Bong Jong-hoo självsäkert in på den mark som Steven Spielberg ockuperat längre än någon orkar minnas. Jong-hoo väljer nämligen att gestalta det första mötet med monstret på ett ytterst realistiskt sätt, vilket gör att upplevelsen blir vansinnigt mycket mer trovärdig och drabbande. Det känns som en korsning av Hajen och den första rymdvarelseattacken i Världarnas krig , för att fortsätta Spielbergliknelsen.
Det hade naturligtvis inte fungerat utan rasande snygga specialeffekter. Då de placeras i en i övrigt fullkomligt naturlig miljö ställs det ju högre krav på realism och naturliga rörelsemönster. Tur då att effekterna och monsterdesignen är mycket imponerande välgjorda. Visserligen har de kallat in det tunga gardet i form av effektbolagen The Orphanage (som arbetat med bland annat Day After Tomorrow, Sin City och Harry Potter och den flammande bägaren) och Weta Wokshop (Flerfaldigt Oscarbelönade för Sagan om ringen-filmerna och King Kong) och förväntningarna blir därför ännu större, men här har de verkligen överträffat sig själva. Då monstret hänger i svansen under en bro, kastar sig framåt, gör en saltomortal, simmar en bit under vatten och kastar sig upp på land sitter jag med ett barnsligt leende på läpparna och en pirrande känsla i magen som jag inte känt sedan Jurassic Park hade premiär.
Nu räcker ju inte ett snyggt monster för att göra en film (även om det ibland kan räcka ganska långt). Så The Host fortsätter berätta historien om hur den kidnappade flickans familj, med pappan Park Gang-du (spelad av den Sydkoreanske stjärnan Song Kang-ho) i spetsen, försöker hitta henne och samtidigt fly från en illasinnad statsmakt. Faktum är att den andra akten inte så mycket handlar om mutantmonstret som om familjens kamp mot oförstående institutioner - i form av militärer, poliser och läkare i allmänhet och ondskefulla amerikanska forskare i synnerhet (lyteskomiska vindögda karikatyrer med strålskyddsdräkter ordnar tydligen grillfester när de inte lobotomerar folk). Det ger ytterligare en dimension till filmen vilket är välkommet. Lite mer tolkningsrum.
[-]Filmens manus är ovanligt infallsrikt. Visserligen kanske det i och för sig uppfattas mer så för att monstergenren till stor del är så uppslukad av amerikanska genrekonventioner och det i det här fallet är mycket mindre säkert vilka vändningar som komma skall. Men The Host kastar sig även helt hämningslöst mellan djupaste tragik, dramatik, skräck och humor. Det är mycket svårt att placera filmen i en snävt tilltagen genre och den har därmed inte bara produktionsdesignern gemensam med landsmannafilmen Old Boy Hämnden .
Med utmärkt foto, scenografi och ljudläggning och fantastiska specialeffekter och monsterdesign lyckas Bong Jong-hoo få till ett produktionsvärde som inte går av för hackor. Lägg därtill ett allt annat än förutsägbart (om än ibland lite ofrivilligt komiskt) manus så har du den absolut bästa monsterfilmen på mycket länge. Jag tackar och tar emot.
