Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionÅr 2001 – ett rymdäventyr



Handlingen i 2001 har beskrivits i de tidigare recensionerna, men går kortfattat ut på att någon eller något ingriper i utvecklingen hos några primitiva hominider vid någon punkt i det förflutna. Flera miljoner år senare hittar människor en märklig struktur nedgrävd på månen, som skickar iväg en mycket stark signal mot Jupiter när den träffas av solljus. En expedition för att ta reda på vad som tog emot signalen organiseras och skickas iväg.

Det har gjorts mycket få seriösa science fiction-filmer, och begreppet science fiction (sf) har vattnats ut rejält av Star Wars och liknande kloner (eller de föregående, som Blixt Gordon). Utan att gräva ner sig allt för mycket i teori kan dessa snarare sägas tillhöra det som kallas space opera – mycket vapen, svärd, strid i rymden och unga, gärna lättklädda damer i nöd. Filmer som Armageddon och Independence Day är action med rymdinslag – ett rymdskepp gör ingen science fiction-film.

För att bli science fiction krävs det något mer av en film. En grundbult i det som betraktas som ”riktig” science fiction är att författaren ändrar på någon förutsättning (till exempel, någon eller något gav det som skulle bli människan en evolutionär knuff i ryggen) och sen ser vad som händer. Ibland, som i 2001, Alien eller Blade Runner är det tydligt vad som hänt, medan det i till exempel Brazil är mer subtilt.

För mig är, särskilt när det gäller utseendet, 2001 den bästa science fiction-film som gjorts. Den är till att börja med otroligt vackert filmad: landskapen i inledningen och de fortfarande oöverträffade rymdfarkosterna senare i filmen är makalösa. Särskilt gillar jag hur ljuset i rymden visas – knivskarpt. Och Discovery är det bästa rymdskepp som förekommit i någon film, datorerna har långt kvar innan de kan börja närma sig modeller och skickliga ljussättare.

Lika mycket som detta är en film att titta på är det en film att lyssna på, från den öronbedövande tystnaden i början till vinandet av luftkonditionering, astronauternas andetag i rymddräkterna till Ligetis körverk. Detaljrikedomen är fantastisk även här.

Jag tänker inte säga så mycket om handlingen, eftersom så mycket bara antyds. Men filmen ställer många frågor – var kommer monoliterna ifrån? Hur går man på toa i viktlöst tillstånd? Vad händer egentligen i slutet, är det verkligen Bowman man ser återvända? Vilka är konsekvenserna av att instruera en logisk varelse att ljuga? Hur håller man sig alert efter flera månader i rymden?

2001 är en stor helhetsupplevelse, och kräver därför mycket av tittaren. Man måste kunna acceptera att en film inte behöver vara snabbt klippt; att den kan vara lång, långsam och ”annorlunda”, att allt inte får svar. För mig är de bästa filmerna de som sätter myror i huvudet på mig, som jag tänker på långt efter att de tagit slut. 2001 fortsätter leva när sista bildrutan lysts upp – mig kommer den nog aldrig att lämna.

PS. Ska man verkligen lita på någon som säger ”Everything is going extremely well”?