Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

Recension2:37



Det är alltid lika roligt med filmer från debuterande unga regissörer, speciellt om de är öppensinnade och fyllda med nytänkande. Australiensaren Murali K Thalluris debut med det moderna dramat 2:37 (Two Thirty 7) är absolut inget undantag.

Filmen, som utspelar sig under en dag på ett College, följer sex studenter genom deras komplicerade liv och vardag. Klockan 2:37 PM knyts deras liv ihop med en tragedi som påverkar dem alla. Sakta vecklar sig personernas historia och bakgrund ut sig, för att i slutet blomma ut och ge oss svaren på våra frågor.

Inget är vad det ser ut att vara. Oförutsägbart slingrar sig berättelsen mellan de olika karaktärerna och lämnar en med ett \"aha\" på läpparna efter varje avslöjande som sakta sätter pusselbitarna på plats. De olika personernas historier byggs under filmens gång på med deras egna tankar och funderingar. Thalluris har skapat en känsla av att vi faktiskt skulle vara inne i personernas huvuden och höra vad de tänker.

Fotot är helt underbart med långa kamerasvepningar som på ett smart sätt för berättelsen framåt. Man har verkligen lyckats fånga känslorna och stämningen i korridorerna på skolan, som för de utstötta är ett öppet krigsfält av glåpord och förnedringar. De vackra och populära tycks på ytan leva de perfekta liven, men ingen är perfekt, alla ruvar de på sina hemligheter.

Jag älskar filmer där man efteråt får fundera över saker som hände och varför det slutade som det gjorde. 2:37 är precis en sådan film, desto mer man tänker igenom den, desto mer börjar man förstå hur genial den faktiskt är.

Det unga skådespelarna i filmen gör riktigt bra ifrån sig, man känner sympati för de utsatta och ibland önskar man att man själv kunde hoppa in och påverka eller hjälpa. Det är absolut en film som föräldrar borde se, samt att den borde visas för elever i skolor där det förekommer mycket mobbning (i stort sett alla skolor).

Av filmen att bedöma trodde jag att den unge Thalluris måste ha sett en hel drös med filmer och lånat idéer och byggt vidare på olika koncept med egna funderingar. Men sanningen är att han inte alls sett mycket film, han brukade faktiskt ljuga om att han sett vissa filmer, bara för att inte framstå som dum och okunnig framför filmfolk. Thalluris är enligt mig en ren naturbegåvning med massor av potential till att bli något mycket stort inom filmvärlden.

Detta är en mycket stark och rörande film som är värd att ses och diskuteras om.