Hounds of Love

Rätt så bra. Berörde mig en aning. På ett obehagligt sätt och ett vackert sätt. 3,5.

Imponerande på många vis, men långt ifrån alla. Bland annat lyckades de få den rätt så elak trots att den inte var särskilt grafisk. Dessutom hade den några riktigt spännande partier, ett effektivt soundtrack och förvånansvärt bra skådespel. Däremot haltade den onödigt mycket på några ställen. (9/15)

Högst ordinärt. Utförandet är så blekt och identitetslöst att jag under filmens gång aldrig riktigt förstod vad den egentligen ville göra. Ämnet är för tungt för att den ska fungera som en underhållande spänningsthriller, samtidigt som man inte går tillräckligt långt för att det ska fungera som exploitation. Men det jag ändå anade ,och fick bekräftat i efterhand av att lyssna på regissören, var att den ville vara ett psykologiskt drama. Ttyvärr är dock karaktärerna alldeles för ytligt skildrade för att den ska fungera som det heller, föräldrarna i synnerhet känns direkt tagna från valfri såpopera, men även kidnapparparet grundar sig i en väldigt basic och insiktslös psykologi. Det finns inget som den här filmen gör som inte många andra filmer har gjort bättre

Filmen är tyvärr inte ens i närheten så grafisk som jag hade förväntat mig men det är ju en smaksak. Därmed inte sagt att den är dålig för det är den absolut inte. Det här är faktiskt en av de bättre filmerna som gjorts på senare och skådespelarna gör ett väldigt bra jobb.

Filmen är egentligen inte alls dum. Jag är dock allergisk mot filmer som så tydligt refererar till en verklig händelse men av dramaturgiska skäl byter inriktning. Filmen bygger på David och Catherine Birnie's brott.

Obehaglig och ångestframkallande, men också välspelad, nervig och spännande. Duktiga Ashleigh Cummings från suveräna tv-serien Pubery Blues gör huvudrollen, men kidnapparparet gör också bra ifrån sig i sina roller. Klart sevärd om man är på humör för något garanterat icke-mysigt.