RecensionAll or Nothing
Typiskt en sån där film som inte handlar om någonting. Så skulle förmodligen en av mina bästa kompisar beskriva Mike Leighs All or Nothing. Och visst saknar filmen på sätt och vis både tydlig intrig och självklara huvudpersoner. Trots det är den både gripande och underhållande.
Mike Leigh har främst gjort sig känd för sina porträtt av den brittiska arbetar- eller underklassen, ofta med London som spelplats. Ibland har bilden varit tämligen nattsvart, som i Naken (1993) och ibland lite ljusare som i Hemligheter och lögner (1996). All or Nothing ligger närmare den sistnämnda, men därmed inte sagt att det är fråga om någon solskenshistoria.
Filmen kretsar främst kring taxichauffören Phil (Timothy Spall) och hans familj, bestående av sambon Penny och deras två barn. Penny jobbar i kassan på ett snabbköp och dottern Rachel städar på ett äldreboende. Det råder en minst sagt tryckt stämning i familjens lilla lägenhet eftersom alla vantrivs med sina jobb och dessutom måste vända på varenda slant för att få ekonomin att gå ihop. Sonen Rory, som är arbetslös, tycks vara missnöjdast av dem alla. Han ligger mest hemma och kollar på teve eller sparkar boll för sig själv nere på gården.
I samma dystra lägenhetskomplex bor även Pennys arbetskamrat Maureen ensamstående mor med en tonårsdotter samt Phils jobbarkompis Ron, hans alkoholiserade fru Carol och deras dotter. Alla dessa människor fyller olika funktioner i det lilla drama som ska komma att utspela sig under några dagar i ett somrigt London.
Den största delen av filmen går åt till att lära känna de olika karaktärerna och förstå deras inbördes förhållanden. Det hela skulle lätt ha kunnat bli en lång transportsträcka fram till dramats egentliga klimat, men tack vare Mike Leighs kompetenta dramaturgi och starka karaktärer blir det aldrig det minsta långtråkigt. Tvärtom är filmen full av intressanta möten, engagerande dialoger och inte minst lågmäld humor.
En del av rollfigurerna kan visserligen upplevas som en aning schablonmässiga, men utan att för den skull gå över gränsen till parodi. Det enda som stör mig är att Timothy Spalls taxichaufför emellanåt känns lite väl utstuderat sliten och ömklig, men kanske beror det på att jag förknippar hans ansikte med andra, något mer sofistikerade roller i tidigare Leigh-filmer. Hur som helst är det inget som förstör helhetsupplevelsen.
All or Nothing är en film om livets stora och små bekymmer, om kärleken och om längtan efter förändring. Utmärkta skådespelarprestationer och ett skickligt driv i berättandet lyfter dramat en bra bit över genomsnittet, och Mike Leigh visar än en gång prov på sin goda känsla för vardagsrealism och relationsskildringar. Mer sånt.
