RecensionFahrenheit 9/11
I denna dokumentär går Michael Moore hårt fram och med kirurgiskt angrepp (man kan faktiskt säga intelligenta påhopp, istället för intelligenta bomber) på George W. Bush precis som presidenten själv gjorde när bomberna föll över Irak. Det är övertydligt vad Moore vill ha sagt; Bush har gjort ett fruktansvärt misstag\" och nu ska han försvinna från maktens korridorer.
Filmens mest talande bild är när USA:s president blir informerad om att två flygplan just har flugit in i World Trade Center i New York. Han befinner sig då på besök i ett klassrum på en skola. Minuterna går och presidenten gör ingenting, han fortsätta läsa barnboken som han håller i sin hand. Och kommentaren från Moore om vad han tror pågår i Bushs huvud är mycket skarpt men självklart partiskt: \"det är ingen som säger till honom vad han ska göra, alltså gör han ingenting\".
Jag måste däremot säga till Moores försvar, att detta mycket väl kan ha varit sant. Och detta var en av två saker
i filmen som antagligen (vi vet ju inte säkert) var på hittat.
Om denna film hade varit Svensk, och handlat om vår egen statsminister Göran Persson hade han inte klarat nästa val han hade förlorat stort. Detta säger jag bara som en parantes. Det är inte lika självklart i USA.
Det mest talande i filmen och det som skulle få en enorm genomslagskraft i ett normalt fungerande land. Är när Moore visar hur soldater som ska kriga för USA rekryteras. Bland annat gör han ett besök i sin hemstad Flint där så gott som alla är släkt med eller känner någon som slås i Irak. Moore konstaterar då att USA villigt skickar sina fattigaste och minst skolade befolkning i krig, men när det kommer till kongressledamöternas egna barn är det total nobben. Han visar också att det handlar om att skrämma upp människor, så att de inser att det inte finns någon återvändo, \"Saddam Hussein ¨måste bort\". I den extrema proppaganda apparaten ingår naturligtvis terroristerna du går aldrig säker, inte ens i USA:s jordbruks samhälle, nej ingenstans dom kan dyka upp varsomhelst. Till och med i ett träsk i Florida. En man säger \"man kan inte lita på någon man inte känner, kanske inte ens på de man känner\". Moore målar upp en tuff värld.
Detta är en mycket viktig film, för USA, men den är nog lite väl invecklad för svensken i gemen. Den är mycket underhållande, lärorik men också skrämmande. men man måste nog, som jag! ha bott i USA för att förstå den.
Den är nog lite för lång 2 timmar blir väldigt långt för människor som går in i en biosalong, efter en hård dags arbete i sitt eget verkliga liv. Men jag rekommenderar ändå de flesta att se denna viktiga dokumentärfilm, men se till att det blir på en bio med extremt sköna stolar!
