RecensionSprängaren
För en gångs skull en film som håller jämna steg med den litterära förlagan. Nej, jag tycker inte att filmen sprängaren är särskilt bra. Och nej, jag är inte heller överförtjust i Liza Marklunds bok.
Först lite kort om boken. Som den första i sviten om kriminaljournalisten Annika Bengtsson lyckas den med att skapa ett rikt och kul persongalleri. Det, tillsammans med maktkampen på tidningen, är också det bästa i boken. Ett stort minus för det utomordentligt utdragna och onödigt clichéartade slutet.
Filmen då? Jo, rollerna finns kvar, nästan allihop. För de som inte läst boken antar jag att det kan vara svårt att se vilken betydelse respektive roll har innan filmen är över, men för mig var det kul att se Brasses gestaltning av grinollen Nils, Brynolfssons Spiken, osv. Tyvärr är väl skådespelarprestationerna bland det sämre i filmen, där endast ovanstående klarar sig undan med äran i behåll. Ja, det enda som faktiskt är sämre, och dessutom fantastiskt mycket sämre, är musiken. Herregud, det låter som \"Vem vill bli miljonär\" stup i kvarten. Fullständigt uruselt. Jo, en sak till håller samma låga standard, och det är klippningen, åtminstone sista kvarten som är rörig, utan tyngd i de avgörande ögonblicken.
Vad är det då som trots allt räddar filmen från totalsågning? Jag tycker att manuset håller, och att det lyckas mycket bra med att överföra de bra elementen från boken till film. Visst finns vissa ändringar för att passa filmduken, men de är överlag bra gjorde och fyller sitt syfte (undantaget den krystade förvärringen av familjerelationen där Thomas mamma dyker upp).
Summa summarum en godkänd filmatiserng av en hyfsad bok, men inget att ödsla pengar på. Jag såg den på teve och det är jag glad över.
