RecensionBroken Flowers
Biomörkret spred sig i salongen. Filmen gick igång.
Publiken fick till en början följa ett rosa kuvert som färdades mellan olika postkontor.
Brevet åkte genom stora maskiner, färdades med stora lastbilar och lämnade marken med flygplan. Allt detta ackompanjerades av riktigt bra musik.
Jim Jarmuschs nya film Broken Flowers började bra. Den började faktiskt riktigt bra.
Jag satt och njöt i biofåtöljen. Jim Jarmusch och Bill Murray, kan det bli bättre?
Ja, det hade faktiskt kunnat bli mycket bättre.
Filmen handlar om Don Johnston, som spelas av Bill Murray (som vi tidigare har sett i filmer som Ghost Busters, Groundhog Day, Life Aquatic och en annan film av Jarmusch: Coffee and Cigarettes). Don har ett bra jobb med bra lön, men privatlivet är inte lika lysande. Han har haft en lång rad olika förhållanden, och dom verkar inte ha hållit länge.
När filmen tar sin början har han precis blivit lämnad av ännu en flickvän, och samtidigt så hittar han ett rosa brev. Samma rosa brev som man fick följa i presentationen av filmen.
Det visar sig att Don har fått en son med en av sina föredetta flickvänner, men där finns ingen avsändare. Han ger sig ut på en resa för att besöka sina gamla flickvänner och för att ta reda på vem som skrev lappen, vem som är mamman till hans son eller om det hela är ett stort skämt.
Den här filmen kunde ha blivit riktigt bra, men den landade tyvärr på något medelmåttigt.
Det är en intressant idé, eftersom dom gamla flammorna han besöker har helt olika liv och lever i helt olika miljöer. Man får träffa allt från stela mäklare till bryska motorcykelbrudar. Ungefär. Det finns även en mängd sköna detaljer, och en del bitar är riktigt roliga.
Men någonstans faller det. Jag brukar inte ha något emot att Jarmuschs filmer är långsamma och lågmälda. Tvärtom, det är ju det jag gillar honom för. Han har tidigare gjort filmer som Stranger than Paradise, Down by Law, Dead Man och den ganska nya Coffee and Cigarettes. Alla dom tycker jag om väldigt mycket, men i den här filmen funkar det inte. Det blir nån konstig blandning mellan snabba och alltför långsamma scener. Den har inte alls det där hemtrevliga flytet som många av hans filmer har.
Filmen var bara en timme och fyrtio minuter, men den kändes betydligt längre och efter en timme och en kvart kände jag mig som jag brukar göra efter tre timmar och en kvart. Men, som sagt: den hade många sköna detaljer, en del bitar då man skrattade högt och ett skönt slut. Och detta väger upp till en trea. Jag tycker nog att ni ska se den, men ni ska sova gott natten innan, ha blivit av med er huvudvärk och vara på ett gott humör.
