RecensionSigns
Jag älskade Sjätte sinnet, och det var jag inte ensam om. Jag tyckte om Unbreakable, men där var folkmassorna på min sida mindre. När jag såg Signs förstod jag att nu var M Night Shyamalans saga all. I stället för att fortsätta kallas för geni skulle han i framtiden betraktas som ett one hit wonder.
Döm om min förvåning när det visade sig att det fanns människor som tyckte om Signs. Som tyckte att det var en bra, stark film. Jag sätter en viss stolthet i att i alla fall försöka förstå mina medmänniskor, men här måste jag erkänna mig besegrad.
Graham Hess (Mel Gibson) är en präst på USA:s landsbygd. Han förlorade sin tro när hans fru dog i en variant på en gammal \"Råttan i pizzan\"-historia. Redan nu borde andelen tittare som inte förstår hur filmen slutar vara minimal. Han bor tillsammans med sin bror Merrill (Joaquin Phoenix) som snarare ser ut att vara hans son, och sina två barn.
I familjens sädesfält dyker sädescirklar upp, ett trött gammalt fenomen som om och om igen visat sig vara skämtares verk. Den här gången är det dock på allvar, för av någon anledning har sädescirklarna placerats där av utomjordingar som snart dyker upp och beter sig ännu mer ologiskt. De visar sig oerhört intresserade av att skutta runt på måfå och göra mystiska ljud, men fullständigt oförmögna att bryta ner en trädörr. Hela världen är invaderad, men familjen Hess har problem nog med sitt eget hus och de gömmer sig bakom nyss nämnda dörr.
När de kommer ut ur sitt gömställe har en liten by i Mellanöstern upptäckt ett sätt att besegra utomjordingarna, med en metod så klichéartad och banal att den verkligen är en överraskning - ingen trodde att det skulle återanvändas. Ännu märkligare är att metoden spritt sig från den lilla isolerade byn till resten av världen, dock utan att TV-reportern med sin internetuppkoppling och sina mobiltelefoner fått reda på den. Han kan bara rapportera att vad det än är så verkar det fungera. Tyvärr blir filmen ännu dummare från den punkten.
Vad är det då som folk uppskattar hos Signs? Den kallas för en karaktärsstudie. Nej, säger jag. All eventuella karaktärsutveckling som sker är hundraprocentigt förutsägbar. Den sägs vara realistisk i det att vanliga människor skulle uppleva en utomjordisk invasion precis som familjen Hess upplever den. Möjligt, men i verkligheten skulle en art som kan färdas mellan planeter troligen också klara av att bryta ner trädörrar, så realism vill jag inte kalla det. Det sägs till och med att utomjordingarna inte är utomjordingar utan demoner, eller att de bara är en MacGuffin och tydligen behöver inte MacGuffins hänga ihop logiskt.
Nej, jag begriper det inte. Jag gillade Shyamalans nästa film, The Village, också. Han tappade en bara och återhämtade sig. Det är min historia och den håller jag fast vid.
